Ida:
”Vi stod och småpratade och halvfrös när gruppen av nazister blev synlig cirka femtio meter bort. När vi efter ett par sekunder förstod att det hela inte var ett smaklöst skämt fick vi i det närmaste panik. Det var svårt att genast bestämma sig för åt vilket håll man skulle kunna fly då de utvägar som fanns var näst intill blockerade av andra rädda demonstranter.  Dessutom visste man inte om det stod andra nazister runt hörnen och lurade så varje flyktväg kändes som en chansning. Men kvar på torget kunde man inte vara.

Sedan ville man dessutom veta var ens nära och kära befann sig innan man flydde torget, detta för att dra med dem bort från torget.  När vi tog oss bort från torget hade nazisternas attack fördröjts av en grupp som gick dem till mötes. Utan den gruppen (som jag tänker egentligen borde ha utgjorts av polisen) hade nazisterna gått ostört rakt in på torget.

Vi sprang av från torget och fick med oss två pojkar, inte äldre än kanske 11 år. Från där vi stod kunde vi se allt från sidan och var glada att vi inte var kvar på torget. Allmän kaos rådde.

När vi vågade oss tillbaka till torget fann vi en ensam flicka gråtandes, hon kan ha varit cirka fem sex år. Hon hade tappat bort sin pappa i kaoset och var förstås helt förstörd.

Allt kändes overkligt och när rädslan började läggas sig blev man sjukt arg. Man står fri att tycka vad man vill om de demonstrerande antirasisterna som först gick nazisterna till mötes. Men om inte de hade agerat mänskliga sköldar hade vi med stor sannolikhet blivit träffade av nazisternas stenar och flaskor, kanske också deras knivar.”