Petter:
”Jag flyttade till Kärrtorp när jag var 1 år och bodde där tills jag var 20. Mina föräldrar bor fortfarande kvar i samma lägenhet. Den 15 december 2013 var jag hos dem för att äta lunch. Jag hade inte planerat att gå på manifestationen men min mamma ville gå dit och jag följde med henne. Hon berättade om hur stora problem det hade varit i Kärrtorp den senaste tiden med trakasserier och nattliga överfall från nazister. Mamma och jag kom till torget och det var fin stämning. Som alltid när Linje 17 gör något är det fullt med barn. De sprang runt och lekte. Det var också många gamla där med sina rullatorer och sitt självklara samhällsengagemang. Folk hälsade på grannar och bekanta, drack kaffe i pappmuggar och några tonårstjejer spelade musik på scenen. Jag stod med min mamma och hennes vänner, personer som alla bor i närområdet och närmar sig pensionsåldern.
Vi hade inte varit där i mer än en kvart när attacken kom. De kom marscherande från Björkhagen till, längsmed parkvägen bakom dagiset. Det var något av det mest surreella jag upplevt i hela mitt liv, de kom just den vägen som går från mitt barndomshem till tunnelbanan och centrum, som jag och min mamma hade gått just innan. Det smällde, jag fattade inte vad det kom ifrån och blev livrädd. De var uniformt klädda i svart med likadana gröna maskeringar. De började kasta glasflaskor över oss. De kastade dem rakt in i folksamlingen, utan någon urskiljning. Jag hann tänka att varje kastad flaska var ett potentiellt mord, om den träffade ett litet barn eller en svag gammal människa i huvudet. Barn och vuxna skrek. Alla var stressade. Många föräldrar skyndade åt motsatt håll med sina barn, ned mot den gamla spelbutiken och Skarpnäcksskolan. Jag sökte med blicken efter poliserna men jag kunde bara se två stycken. Hela torget var i tumult.
Nazisterna halvsprang mot oss medan de fortsatte att kasta flaskor, käppar och stenar. De kom nu in på torget, folk vek undan och angriparna fortsatte rakt mot platsen utanför Ica, där vi och de flesta i folksamlingen stod. Poliserna på plats var helt chanslösa, jag kunde nu se tre stycken som befann sig på rätt sida om torget men vad skulle de göra? Det tycktes handla om max någon minut innan nazisterna skulle vara mitt inne i folksamlingen och kunna misshandla vem de ville. Jag hann tänka att de troligen skulle gå på de mörkhyade och på dem som de misstänkte vara arrangörer. Jag hade nu ett stort stresspåslag. Jag såg att nazisterna hade vapen. Någon höll i en kniv, flera hade sköldar och påkar, någon hade greppat tag i en metallstege. Jag kan inte beskriva vad som hände med bättre ord än att vi utsattes för en koordinerad attack av brunskjortor, det var tydligt att någon hade gett order. Det var kanske en löjlig tanke, men jag gjorde mig redo att försvara min mamma med mina bara händer.
Men nazisterna fastnade plötsligt, de hade mött på motstånd. Ett antal vänsteraktivister och andra unga hade sprungit emellan och blockerade deras framfart. Nazisterna gick till angrepp och attacken gick över i slagsmål mellan angripare och försvarare. Den omedelbara effekten var att nazisterna inte längre kunna kasta glasflaskor och stenar in i folksamlingen. De försökte istället bryta igenom muren av försvarare, som använde sina flaggor för att hålla de beväpnade angriparna på avstånd. Striden pågick under några minuter och var skrämmande, våldsam och rörig. Fler och fler ungdomar sprang dit för att försvara torget och till sist stod det klart att nazisterna inte skulle komma längre. De var för få, överraskningseffekten var förlorad. Folk var arga – jag själv var både arg och rädd – och angriparna började retirera. Flera av nazisterna hade nu dragna knivar. Tydligen också en av försvararna, även om jag inte såg det själv, för det var under det här tumultet, i utkanten av torget, som antifascisten Joel BA högg SMR-medlemmen Christian R. Jag såg inte hugget men jag såg blodet på marken.
Processen därefter var ganska långdragen. Vi som varit på torget drev nazisterna framför oss och ut i skogen. De mer militanta gick längst fram. Andra, som jag själv, gick bakom och skrek slagord. Polisen hade fått förstärkning och gick hela tiden emellan oss och dem, de backade med ryggen mot nazisterna och slog mot antifascisterna i främsta ledet. De gjorde det antagligen för att nazisterna var så få jämfört med oss och de inte längre bedömde nazisterna som ett omedelbart hot, men det kändes motbjudande. Vi hade blivit utsatta för en välorganiserad beväpnad attack – på vårt eget torg, i vår egen förort – av medlemmar i en organisation som sysslar med politiskt motiverad organiserad kriminalitet. Polisen hade inte skyddat oss mot deras attack – nu skyddade de angriparna mot oss.
När vi kommit till Vikstensvägen vände jag och de flesta andra och gick tillbaka till torget. De mer militanta antifascisterna fortsatte och drev nazisterna ut i Nackareservatet bakom idrottsplatsen.
PS. I efterhand har några saker särskilt påkallat min uppmärksamhet:
1) enligt polisens häktesorder var de flesta av angriparna ditresta från andra delar av länet eller till och med andra delar av landet för att delta i attacken,
2) angriparna var uniformerade, organiserade och koordinerade – de hade samlats på annan plats och angrepp oss redan på avstånd genom att kasta projektiler, en av dem höll i en megafon,
3) trots 1 och 2 har ingen dömts för att ha organiserat eller lett angreppet,
4) polisen kände till att SMR planerade ett väpnat angrepp (http://www.aftonbladet.se/kultur/kronikorer/linderborg/article18872289.ab ) men bestämde sig av okänd anledning att inte göra något åt det,
4) de personer som försvarade folksamlingen mot en organiserad beväpnad attack – när polisen misslyckades göra det – har likställts moraliskt med angriparna och dömts hårdare än de som organiserade och utförde attacken.”
