Sara:
”Jag tar sällskap med en granne till Kärrtorp den dagen. Vi promenerar med barnvagnen över över Nytorpsgärde i duggregnet, eftersom det är läge för minsta barnet att sova . Det känns skönt att äntligen göra något konkret. Att samlas kollektivt för att protestera mot hakkors på väggar, klistermärken med hatbudskap och ett par överfall av nazister i området den senaste tiden. Fler och fler kommer gående över gärdet. Inga jag direkt känner, men det värmer i hjärtat  att vi är på väg till samma ställe -att vi tillsammans visar att vi fått nog! Framme på torget träffar vi många vi känner; andra grannar från gatan, vänner, barnens kompisar från skola och förskola och personal från skolan. Jag möter upp min sambo och de andra barnen, 6- och 4-år, som åkte bil eftersom vi ska vidare på ett födelsekalas direkt efteråt. De håller stolta det färgglada plakat som vi målat kvällen innan. Talen börjar och stämningen är peppig. Ett punkband med tre unga tjejer spelar. Så mitt under ett tal hörs ett mummel: ”De kommer, de kommer!!”.  Det tar ett tag innan jag fattar. Att nazisterna faktiskt kommer.

Du måste härifrån med barnen! skriker en kvinna åt mig. Plötsligt smäller det till. Saker kommer flygande. Vi ser dem på håll, en svartklädd grupp på ett 30-40 tal personer som attackerar demonstrationen och rädslan sprider sig. Vi med barn och barnvagnar försöker backa undan när flaskor, bengaler och knallskott kommer flygande rakt in i folksamlingen. Den växande paniken gör att jag reagerar irrationellt. Min händer räcker inte till. Var ska jag ställa plakatet? Med barnvagnen i ena handen och en liten barnhand i den andra. Som tur är finns det fler hjälpande händer. Vi skyndar upp via ramperna förbi delikatessbutiken. ”Är det bomber?” frågar 6-åringen med skräck i blicken”. ”Nej det är bara knallskott” förklarar jag,  ”det bara låter högt”. Vi hjälps åt att lugna barnen och varandra. Bredvid rädslan trängs ilskan i magen. Hur kan det här få hända? Hur kan vi tvingas fly från torget? Det känns ofattbart att inte polisen har resurser på plats att hålla dem borta och gripa dem…

Så händer något. Folk börjar ropa slagord igen ”Inga nazister på våra gator!” Först lite darrigt, sen allt starkare! ”INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR!!” Och folk börjar kollektivt röra sig mot nazisterna. Vi står i hörnet ovanför torget när folkmassan sakta rör sig åt det håll från vilket nazisterna kommit. 

När de försvunnit bort går vi ner till torget igen. Skakade. Vi samlas vid den tomma fontänen med några vänner. Kramar om en vän som ser helt panikslagen ut.  Jag är glad att ettåringen, ofattbart nog, fortsatt sova  igenom hela tumultet, och vilar lyckligt ovetande därinne under barnvagnens regnskydd som i en koja. Försöker förklara det som just hänt för barnen. Plockar fram smörgåsar och delar ut till de som är hungriga, mina och andras barn. Vill trösta och återskapa någon slags normalitet.  Fler och fler hittar tillbaks till torget, även om många inte kommer tillbaka. Någon börjar tala i mikrofonen igen. Mitt i chocken känns det ändå som en seger att vi står här på torget igen- att vi samlas för alla människors lika värde. Vi står kvar och skanderar: ”Inga rasister på våra gator!”. Jag känner stark tacksamhet till alla de som vågade stå längst fram och stoppa nazisterna när de kom. Och som sen gick mot dem och drev ut dem i skogen.

Jag törs knappt tänka på vad som hade hänt annars. Om nazisterna istället fritt hade fått attackera dem av oss som inte hunnit undan… 
Efteråt har vi pratat om det en del med barnen, om rasism och om vad som hände. 6-åringen har många frågor, medan 4-åringen inte säger värst mycket.  Sen en natt, flera veckor senare, vaknar 4-åringen gråtande, och vill på toaletten. Jag lyfter upp honom och kliver försiktigt över golvet för att inte trampa på legobitar. Det är mörkt i lägenheten förutom det svepande ljusskenet från nacka-masterna. Plötsligt stelnar barnet till i min famn och pekar mot ljuset.  ”Är det nazisterna mamma? Är det nazisterna som kommer?”