Sandra:
”Jag var precis på väg upp för trappan vid fontänen för att ta en översiktsbild på den stora uppslutningen mot rasism och nazism på vårt torg den där söndagen några veckor före jul. Jag minns att jag hade slagits av att det var så många välbekanta ansikten från olika sammanhang, förskolepersonal, statsvetare, gerillaodlare, kollektivhusföreningsaktiva, folkhögskoledeltagare, politiskt aktiva i olika grupper, nätverk och partier. Då plötsligt hördes panikfyllda röster. 

”De kommer!” ”Nassarna kommer!” ”Barnen, få bort barnen!” 
Jag sprang tillbaka till min vän som jag lämnat för att ta bilden. Det smällde. Rök fyllde luften. Glasflaskor kom flygande. Spontant backade vi mot fontänen – jag minns att jag var rädd för att bli träffad på mitt opererade knä.  Talaren från Studenter mot rasism, som blivit avbruten mitt i sitt tal, manade folk att ta det lugnt och hålla ihop. Och vi var många som stod kvar. Rökbomber skymde sikten mot tunnelbanan men att döma av glasflaskornas räckvidd verkade det som att nassarna stoppats där framme. Rädslan blandades med ilska. Fy fan att de ens vågat fast vi var minst 10 gånger fler! Det kändes viktigt att det inte blev en lucka mellan de som vågat ställa sig i konfrontativ blockad mot nassarnas våld och oss som först backat. Viktigt att vi slöt upp tillsammans. Minns inte om det var minuter eller sekunder som gick, men från många håll ropade folk ”framåt” och ”håll ihop”. Jag ville inte gå i fronten bland stenar och glas men vi var så otroligt många som slöt upp bakom.

Långsamt övergick vi i en stark enad talkör, taktfast och ur hundratals munnar formulerades orden unisont så att det ekade massivt under tunnelbanebron:

INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR

Aldrig har den talkören känts så verklig som där och då. Orden kom från hjärtat och mitt i all ilska och adrenalinchock kände jag också kärlek och tacksamhet till alla de modiga medmänniskorna runtomkring mig – alla vi som tillsammans drev nazisterna till skogs.

Jag var överväldigad över uppslutningen en vecka senare i Kärrtorp – men få saker slår känslan av att sida vid sida med mina grannar stå upp för allas våra rättigheter och tillsammans lyckas mota bort ett gäng våldsamma hatfyllda nazister.

Först några veckor senare märkte jag att jag fortfarande var rädd. En vän sa åt mig att vara försiktig. Att jag trots allt bara bor en halvtrappa från marken. Jag kände lättnad över att jag just då inte haft någon regnbågsflagga uppe i fönstret på ett tag, den som jag förut hade som gardin. Jag kom på mig själv med att inte våga ansöka om ett manifestationstillstånd i mitt eget namn. Jag blev rädd när det oväntat ringde på dörren eller när folk skrek utanför mitt fönster. Plötsligt var jag rädd hemma. Samtidigt blev jag besviken på mig själv, att bli rädd kändes som att ge nassarna rätt. Men inte konstigt att bli rädd när de så tydligt visat sitt förakt mot oss alla. 

När jag insåg hur rädd jag faktiskt var blev det lättare att prata med andra om det och få stöd och det kändes ännu viktigare och liksom terapeutiskt att vara med och arrangera fler aktiviteter i vårat område. Jag gick med i en grupp i nätverket som styrde upp en ljusmanifestation till minne av förintelsens offer och för att uppmärksamma hatbrott genom historien och idag. Det kändes viktigt att ”ta tillbaka” torget och synas, visa att vi är många som inte har glömt historien. 

I en tid när fascismen växer sig starkare känner jag mig stärkt av och stolt över att vara en del av Linje 17 och av en växande antirasistisk rörelse som bubblar av motstånd.”