Mikael:
”Jag var där med min dotter, två år. Som vanligt vid lokala initiativ som jag besöker. Vi fikade innan, och sen mötte vi upp vänner och grannar på torget i Kärrtorp. Vi stod och pratade och lyssnade lite halvt på de som talade. Jag stod vänd med ryggen mot talarna och såg plötsligt den svarta massan av nazister komma tågande. Beslutsamt.
Nu kommer dom, sa jag, för någonstans räknade jag med att nassarna skulle visa sig. Folk fick panik och jag försökte ta det lugnt. Trångt. Alla ville in på Reflexen och jag minns en kille som klev över barnvagnen med min dotter i. Jag skrek till honom att ta det lugnt och inte panika, men han skrek till svar att han letade efter sitt barn. Vi kom in på Reflexen och stod bakom glaset och såg nassarna braka in i linjen som antifascisterna skapat. Extremt tacksam för att de var på plats, och att de var utrustade. Har aldrig gillat den automa vänstern tidigare, men nu… nu kände jag mig stolt när deras fanor flög upp.

Stolt över att vara på samma sida. Jag vet inte. Ännu mer stolt var jag när folket motade bort nassarna och torget blev lugnt igen. Men det tog veckor innan jag kunde lägga händelsen bakom mig. Har nog fortfarande inte gjort det helt.”