Linda:
”Vi gick ner till torget just efter att manifestationen börjat. Det var jag, min sambo och våra två barn i skolåldern. Väl på torget började vi möta upp vänner från området men också många från barnens skola, det var en känsla av sammanhållning i och med att vi är grannar i söderort men också en skön känsla av att vi var så många (jag uppskattar till 300-400) som sa ifrån mot den förfärande utvecklingen i området. Min upplevelse som kände många där: det var verkligen en salig blandning av ynga och gamla och ytterst fredligt och vänlig stämning.

När vi blev attackerade så minns jag detta: stor chock, rädsla – vi visste inte vad smällarna var, barnen grät och drog i mig som hade tagit oss till ett hörn av torget där vi hade uppsikt. Jag var i sådan chock och så förbannad över hur de kunde göra något så ofattbart som att attackera en lugn samling människor, att jag inte lyckades ta ett snabbt beslut att gå därifrån (en av mina barn var helt uppriven i det här läget och skrek att hen inte ville dö). Kort därpå gick vi hem. Min sambo följde med skaran som motade bort nazisterna. Efter denna händelse har en av barnen uttryckt stor rädsla inför att delta i fler manifestationer. När vi hörde Fi:s sammanslutning (hurrarop etc) den 8:e mars på Nytorget (vi stod ett kvarter bort) så fick hen en gråtattack och vi var tvungna att gå en omväg för hon blev så rädd. Vi har också uppsökt (för barnet) samtalsterapi. Första maj var bara att glömma att gå i ett tåg tillsammans. Utöver detta så har händelsen gjort mig mycket mer betänksam att sticka ut – nu senast så uppmanar F! att hänga ut ett rosa skynke genom ett fönster för att flagga för F!  och parlamentsvalet, men jag vet uppriktigt sagt inte om jag vågar, trots att jag skulle vilja visa mitt stöd för dem.”