Rebecca:
”Min sambo hade ingen större lust att gå. Han var orolig för ”om de skulle vara där”. ”De kommer absolut att vara där. Det är de alltid, och filmar” sa jag men försäkrade honom om att så länge vi håller lågprofil och har diskret klädsel är det ingen fara. Men visst kände jag också oro. Jag vet att denna gruppering inte är att leka med. För, för dem är det inte en lek, för dem är det en blodig kamp. Men jag ingöt mod i mig själv genom att försöka göra det i min sambo ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd.  Och vi måste vara modiga, och stå upp för allas lika värde och det samhälle vi vill leva i. Det är allas vårt ansvar.”

Så strax innan kl. 12 gick vi den korta promenaden till Kärrtorp Centrum. Den vi ta varje dag till affären och tunnelbanan. Det duggade och vi ångrade att vi inte tagit med paraplyn. På torget hade samlats ett 50tal människor, lite besviket uttryckte jag: ”Inte fler?” men det strömmade på och efter ett tag var vi ett hundratal. Där var grannar, vänner och arbetskamrater. Barn, gamla, unga och tonåringar. Jag var förvånade över det breda deltagandet.  ”Ska det inte vara fler poliser på plats?” Vi kunde räkna till sju. Förvånansvärt få. Sambon menade att ”de nog har koll, men någon mer hade man väl kunnat önska. Om det händer något är de nog snabbt på plats”.

Vi drog oss närmre ICA, där banderoller och högtalare placerats längs med långväggen i torgets vänstra hörn. Lägger märke till två kvinnor nära oss. Starka personligheter med ett lite hårt uttryck. De var dock glada. En av dem tappar sin mobil som faller ner mellan brunnslockets galler. Vad är sannolikheten att det skulle ske? Snabbt är flera personer fram och hjälper till, lyfter av brunnslocket, fiskar upp mobilen med en borste lånad från ICA. Otroligt! Vilket underbart område vi lever i. Folk ställer upp fastän de inte känner varandra. Jag påtalade att det var svårt att höra vad som sades då det började skrapa i högtalarna från det provisoiska talarpodiet. ”Men det viktigaste är att vi är här och tar ställning”. Vi drar oss närmre talarna. Den bristfälliga ljudförstärkningen gjorde det svårt att höra vad som sägs. Några hårda slagord varvas med ett mer retoriskt tal. Några tonårstjejer framför en egen komponerad sång. Skrattar lite, tänka att det alltid är så på något vis, lite trotsig och argt i den åldern.

Plötsligt blir det oroligt i längre bort på torget. Folkmassan börjar dela på sig. Jag ställer mig på kanten av den kullerstensplantering som omger ett av träden. Håller balansen mot min sambo och utbrister ”Herregud!”  På gångbanan bortom korvkiosken jämte dagiset reser sig, väl regisserat, blå-gröna blixtrande moln och ur det kliver svartklädda siluetter på rad, led om fyra eller är det fem…? Ser inte men de blir fler. Hur många är det? Oron blir mer och mer påtaglig då den samlade massan börjar splittras. Folkmassan sorlar, några skriker. ”Nu kommer de. Stå emot. Håll ihop nu. Bli inte rädda. Det är det här de vill, splittra oss. Stå emot, håll ihop” hörs från talarpodiet.  Och det inger mod. För en kort sekund lugnar sig massan. Då rusar männen plötsligt, glasflaskor viner. Det smäller. Ljud och splitter, det skapar kaos. Jag blir paralyserad. Kan inte tro att detta händer. Folk flyr, barn skriker, flaskor och påkar kastas
 in i folksamlingen. Flaskorna exploderar då de träffar marken. De sprider en oljig vätska på backen. Är det Molotov-Cocktails som inte tänds på?  Vet ej. Tar inga risker. Vi backar. Det här kan inte hända, inte i här, inte i vårt Kärrtorp, inte i Sverige. Allt blev så reellt men samtidigt overkliget. Vi står vid fontänen och ser hur kaoset utbryter på torget. ”Polisen, herregud polisen. De kommer aldrig klara det här. De kommer slås ihjäl” 

Vi flyr upp för trappan bortom centrums ena hörn. Stannar upp. Där är ett barn, utan förälder. Vänder det, håller upp det, hittar en panikslagen mamma. Står och ser ut över en krigszon. Gråter. Det här kan inte, får inte, hända här. Förstår inte. Händer detta på fler ställen i landet, samtidigt?  Kunde aldrig anat att detta skulle kunna ske, här. Ser att folkmassan trycker tillbaka dem som går mot. Bildar kedja. Vill men vågar inte följa med. Är de fler som väntar bortom centrum, som är beredda att attackera demonstranterna längre bort? Var och en efter sin förmåga. Vi vågar inte. Vi går ner på torget igen, håller oss långt bak. Fler poliser kommer, överallt plötsligt poliser. Kanske kan vi hjälpa till på torget, har någon blivit skadad?
De som vågat mota bort de som attackerat börjar efter en stund komma tillbaka. Telefoner går varma på torget: ”Var är ni? Mår ni bra? Är ni skadade?” Trots vuxenålder ringer jag min mamma. Blir liten och rädd. ”Mamma, vi gick på demonstrationen idag … och vi blev attackerade!” Hon svarar ”Gå därifrån. Ni kan inte riskera era egna liv!” Svarar ”Att vi måste stå upp för det samhälle vi vill ha”. Erkänner inte att jag bara vill fly. Hem och lås in mig. Polishelikoptern kretsar över området. Vi slutför demonstrationen tillsammans med så många andra, i chock. Nils Polettis förberedda tal blir plötsligt en profetia…det kan hända igen, det har just hänt. Rädd för det som pyr i samhällets mörka vrår.

Vi gick hem, förbi polisens sambandscentral. Frågade om var vi säkrast tar  promenad med hunden. ”Var ni vill. Vi har avhyst dessa avskum nu”.  Undrar om en polis  verkligen får säga så, tryggare av att även poliser är privatpersoner som kan ogilla dessa grupperingars verksamheter. Väl hemma vände jag mig mot min sambo ”Vad gör vi nu?” ”Tar oss en rejäl whiskey, sen går vi ut med hunden”. 

Veckorna som följde var psykiskt påfrestande. Ständiga svep på olika webbsidor, vill föregå de onda krafterna genom att förstå vad de tänker göra härnäst.  Prioriteringsordningarna blev andra, tacksam för familj och vänner. Uppmaningar till varandra: Gå inte för lång promenad med hunden, var inte ute för sent, gå inte ensam, tänk på vad du säger och när… Besök från släktingar med mörka drag blev mer olustiga än glädjefyllda. Oro. Kan något hända dem på väg till bilen, från tunnelbanan… Något av det värsta var något jag aldrig kunnat föreställa mig, försvarstalen som jag kom att hålla mot kommentarer som ”Varför var ni där överhuvudtaget? ”Ni kan inte vara säkra på att det verkligen var nazister som bråkade i Kärrtorp!” ”Äh, det där var bara en uppgörelse mellan extrem höger och vänster”. Demonstrationen veckan efter blev inte en självklarhet för oss, men vi tog mod och gick. Och visst, vi hade önskat att arrangemanget fått bli mer partipolitiskt obundet och gränsöverskridande men det är de som engagerar som sätter prägel på ett arrangemang och vi önskar att fler vågar engagera sig mot hat och egoism så att de mörka krafterna inte tar vid. Ett halvår senare blir vi fortfarande oroliga vid knallar, missljud, högljudda sällskap, grupperingar… Men samtidigt förbannade över att rädslan fått ta plats i vår vardag. Men med en starkare kämparglöd mot rasism.”