”Att jag i en sådan panik fortfarande vågade”

Karolina:
”Allt hände väldigt snabbt.
Från en värmande stämning, flyr plötsligt blodet från mitt ansikte till mina fötter när jag hörde någon skrika.
De är här nu.
”Håll ihop! Håll ihop!” säger dem i mikrofonen.
Folkmassan backar, det blir trångt och jag snubblar. Panik. Jag är fullkomligt skräckslagen, jag kan nästan inte röra på mig.
Det smäller.
Är det pistolskott? Bomber?
Vart är min pappa?

Läs mer

”Jag står och ser ut över en krigszon och gråter”

Rebecca:
Min sambo hade ingen större lust att gå. Han var orolig för ”om de skulle vara där”. ”De kommer absolut att vara där. Det är de alltid, och filmar” sa jag men försäkrade honom om att så länge vi håller lågprofil och har diskret klädsel är det ingen fara. Men visst kände jag också oro. Jag vet att denna gruppering inte är att leka med. För, för dem är det inte en lek, för dem är det en blodig kamp. Men jag ingöt mod i mig själv genom att försöka göra det i min sambo ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd.  Och vi måste vara modiga, och stå upp för allas lika värde och det samhälle vi vill leva i. Det är allas vårt ansvar.”
Läs mer

”Nazister ska aldrig få vinna med sitt människohat, vi är många, många fler som står upp och emot”

Celina:
Jag och min vän begav oss till torget i Kärrtorp för att stå upp mot nazister i söderort och  överallt. På väg dit körde ett gäng polisbilar förbi mig (nu vet jag att det tyvärr skedde en olycka med dödlig utgång samma dag, det visste jag inte då), så jag tänkte att polisen hade full koll på vad som skulle kunna hända. Det hade varit en anti-nazistmanifestation i stan dagen innan, men den hade gått lugnt till så jag tänkte och hoppades att så skulle ske nu också. Vad naiv jag känner mig så här i efterhand. 
Läs mer

”Jag blev inte skrämd – jag blev stärkt och övertygad”

Josefin:
Jag var där. Jag  och några hundra engagerade grannar, småbarnsfamiljer, unga, barn och vuxna hade samlats för att tillsammans stå upp mot rasism. Bredvid mig stod några tonårstjejer från Kärrtorps gymnasium som jag känner och vi pratade om hur viktigt det är att träffas så här och stå upp för det man tror på. Helt plötsligt attackerades demonstrationen av ett 30-tal beväpnade och mycket aggressiva svartklädda män som i raseri angrep demonstranterna. Föräldrar med småbarn och barnvagnar flydde i panik. De aggressiva männen skrek, kastade flaskor, slog med påkar och slängde några slags smällare. De höll upp sina sköldar och gick till attack rakt in i folkmassan. På en minut hade torget förvandlats till en krigszon. Jag kände hur jag såg mig om efter hjälp. Hur många var poliserna? Ja, alldeles för få och varför stod de med ryggen mot de aggressiva männen vända mot oss som blev attackerade? Några av tonårstjejerna gömde sig bakom mig och jag sa åt dem att söka skydd i en affär eller på Turteatern. Mina barn var inte där och jag ville vara säker på att inga barn lämnades ensamma. Jag stannade kvar. Allt gick så snabbt. Torget var fyllt av skrik, rök och krossat glas, men ganska snart trycktes de attackerande männen i svart ut från torget. 

Jag var där och bevittnade attacken.
Läs mer

”Jag känner mig stolt över att vara en del av Linje 17 och av en växande antirasistisk rörelse som bubblar av motstånd”

Sandra:
Jag var precis på väg upp för trappan vid fontänen för att ta en översiktsbild på den stora uppslutningen mot rasism och nazism på vårt torg den där söndagen några veckor före jul. Jag minns att jag hade slagits av att det var så många välbekanta ansikten från olika sammanhang, förskolepersonal, statsvetare, gerillaodlare, kollektivhusföreningsaktiva, folkhögskoledeltagare, politiskt aktiva i olika grupper, nätverk och partier. Då plötsligt hördes panikfyllda röster. 

”De kommer!” ”Nassarna kommer!” ”Barnen, få bort barnen!” 
Jag sprang tillbaka till min vän som jag lämnat för att ta bilden. Det smällde. Rök fyllde luften. Glasflaskor kom flygande. Spontant backade vi mot fontänen – jag minns att jag var rädd för att bli träffad på mitt opererade knä.  Läs mer

”Det var kanske en löjlig tanke, men jag gjorde mig redo att försvara min mamma med mina bara händer”

Petter:
Jag flyttade till Kärrtorp när jag var 1 år och bodde där tills jag var 20. Mina föräldrar bor fortfarande kvar i samma lägenhet. Den 15 december 2013 var jag hos dem för att äta lunch. Jag hade inte planerat att gå på manifestationen men min mamma ville gå dit och jag följde med henne. Hon berättade om hur stora problem det hade varit i Kärrtorp den senaste tiden med trakasserier och nattliga överfall från nazister. Mamma och jag kom till torget och det var fin stämning. Som alltid när Linje 17 gör något är det fullt med barn. De sprang runt och lekte. Det var också många gamla där med sina rullatorer och sitt självklara samhällsengagemang. Folk hälsade på grannar och bekanta, drack kaffe i pappmuggar och några tonårstjejer spelade musik på scenen. Jag stod med min mamma och hennes vänner, personer som alla bor i närområdet och närmar sig pensionsåldern.
Läs mer

”Ett av mina barn var helt uppriven och skrek att hen inte ville dö”

Linda:
”Vi gick ner till torget just efter att manifestationen börjat. Det var jag, min sambo och våra två barn i skolåldern. Väl på torget började vi möta upp vänner från området men också många från barnens skola, det var en känsla av sammanhållning i och med att vi är grannar i söderort men också en skön känsla av att vi var så många (jag uppskattar till 300-400) som sa ifrån mot den förfärande utvecklingen i området. Min upplevelse som kände många där: det var verkligen en salig blandning av ynga och gamla och ytterst fredligt och vänlig stämning.
Läs mer

”Min första tanke var att en endaste flaska kan vara ett mordvapen”

Svenne:
”Jag stod längst bak för jag hade nyligen anlänt. Efter en kort stund hör jag vrål och smällande ljud. Vänder mig då om och ser nazisterna i snabbt marscherande tempo i led komma i anfall bakifrån. Alla som samlats på torget står stilla och lyssnar på talen som hålls men grips nu av panik när de upplever detta och dessutom ser glasflaskor komma flygande i mängder. Det var fruktansvärt! Min första tanke var att en endaste flaska kan vara ett mordvapen. Jag och min sambo flydde upp på den lilla gångvägen mellan tunnelbanan och reflexen och såg hela anfallet från sidan. Vi fick hindra nyfikna småkillar att springa ner på torget för att se vad dom hände samt stoppa äldre par som kom gåendes för att åka tunnelbana. Vi gick även ta hand om en liten flicka en stund tills hennes pappa kom springandes och jämrade henne. Detta var solklart en attack från nazisternas håll. Den som säger något annat ljuger. Att någon av poliserna som var där när detta hände inte styrker detta tydligt i vittnesmålen är mycket konstigt. Visst fanns det ett fåtal som utmärkte sig som vänsteraktivister med fanor där vi stod men de var få vad jag hann se. Kanske retade detta någon polis? Hälsningar/ Traumatiserad Svennebanan”

Vi vet vad som hände