Karolina:
”Allt hände väldigt snabbt.
Från en värmande stämning, flyr plötsligt blodet från mitt ansikte till mina fötter när jag hörde någon skrika.
De är här nu.
”Håll ihop! Håll ihop!” säger dem i mikrofonen.
Folkmassan backar, det blir trångt och jag snubblar. Panik. Jag är fullkomligt skräckslagen, jag kan nästan inte röra på mig.
Det smäller.
Är det pistolskott? Bomber?
Vart är min pappa?

Ur paniken ljuder plötsligt något jag känner igen: en välbekant fras, som jag hört på många demonstrationer jag varit på.  Ur ropen, gråten, sirener stiger slagorden allt högre.
Inga
Nazister
På
Våra
Gator

Vi förenas. Mitt i all skräck finner vi mod. Jag har aldrig älskat så många människor samtidigt, som jag gjorde i det ögonblicket. Våra röster skakar, men tillsammans blev den stark. Jag förstår plötsligt att vi faktiskt är fler än dem.

När polisen inte försäkrar vår trygghet, skyddar vi varandra. Jag har aldrig sett en sådan mänsklighet.

Vi gör våra slagord till handling. De ska bort. Bort från våra gator, in i skogen.
Jag är stolt att jag var med. Att jag i en sådan panik fortfarande vågade. Kärleken är starkast.”