Josefin:
”Jag var där. Jag och några hundra engagerade grannar, småbarnsfamiljer, unga, barn och vuxna hade samlats för att tillsammans stå upp mot rasism. Bredvid mig stod några tonårstjejer från Kärrtorps gymnasium som jag känner och vi pratade om hur viktigt det är att träffas så här och stå upp för det man tror på. Helt plötsligt attackerades demonstrationen av ett 30-tal beväpnade och mycket aggressiva svartklädda män som i raseri angrep demonstranterna. Föräldrar med småbarn och barnvagnar flydde i panik. De aggressiva männen skrek, kastade flaskor, slog med påkar och slängde några slags smällare. De höll upp sina sköldar och gick till attack rakt in i folkmassan. På en minut hade torget förvandlats till en krigszon. Jag kände hur jag såg mig om efter hjälp. Hur många var poliserna? Ja, alldeles för få och varför stod de med ryggen mot de aggressiva männen vända mot oss som blev attackerade? Några av tonårstjejerna gömde sig bakom mig och jag sa åt dem att söka skydd i en affär eller på Turteatern. Mina barn var inte där och jag ville vara säker på att inga barn lämnades ensamma. Jag stannade kvar. Allt gick så snabbt. Torget var fyllt av skrik, rök och krossat glas, men ganska snart trycktes de attackerande männen i svart ut från torget.
Jag var där och bevittnade attacken.
Man kan inte vara annat än förtvivlad och bestört över att en fredlig, varm och solidarisk demonstration utsatts för våldsamma attacker. Jag hade vänner med bebisar som stod längst ut på torget där männen i svart gick till attack. De fick fly för livet. Ingen jag känner blev skadad.
De första frågorna jag ställde mig direkt efteråt var hur i helvete polisens bevakning vid demonstrationen var så usel. Hur kunde deras bedömning vara så orealistisk? Jag och många med mig hade tiden före demonstrationen vittnat om, anmält och pekat på de hot mot demokratin rasistiska grupper utgör och de måste tas på största allvar. Vi var trötta på nazistklottret, närvaron av SMR och att ungdomar i kvarteret misshandlats och hotats och det hade kommit till polisens kännedom vid upprepade tillfällen.
Jag var på torget i Kärrtorp eftersom jag ville visa att ingen ska behöva känna sig ensam eller utsatt i kampen mot rasism, att vi är många som håller ihop, att vi är många som tror på mångfald. Jag blev inte skrämd – jag blev stärkt och övertygad.”
