”Det är vår förort och så ska det fortsätta att vara”

Anonym:
Jag och en kompis hade bestämt att vi skulle gå. Hade hört hur rasister klistrat dekaler i Kärrtorp, klottrat ner Kärrtorps gymnasium, folk som oprovocerat blivit nedslagna med rasistiska förtecken och att SMR haft övningar nere på Kärrtorps IP samtidigt som fotbollsträning pågått.

Min man skulle följa med som min ”bodygard” sa han. Jag och min väninna skrattade åt det. Bodygard, vad kunde hända?
Det är bara vanliga människor som vill visa att vi och våra ungdomar ska kunna röra sig fritt i sin förort utan rädsla för att det ska hända dem något oberoende av vilken färg man har på hud eller hår eller vilket språk man talar. Vi lever ju i en civiliserad värld.
Sagt och gjort, vi cyklade iväg mot Kärrtorp. När vi passerade Sockenvägen var det ett stort polispådrag där. Vägen var avspärrad. Oj, är det så här stort , hann jag tänka, innan vi såg bilarna som kolliderat på väg mot Bagarmossen. När vi kom fram till Kärrtorp var en hel del folk på torget. Jag hör dåligt vad som sägs i den underdimensionerade högtalaranläggningen  så jag pilade in mellan folk och tog mig ganska nära scenen medan mitt sällskap stannade kvar i folkvimlet. Jag lyssnade på några talare, ett par unga tjejer som sjöng och så var det dags för tal igen.

Plötligt smäller det till och jag hör röster som skriker: ”Nu kommer dom!” Jag vänder mig om mot Kärrtorps IP och ser som i ett moln av rök hur ett gäng mörkklädda personer kommer marscherade emot oss. De kastar flaskor med någon vätska i, stenar, slänger knallskott som ekar på torget som om kriget var över oss. Träpåkar viner i luften. De är mycket hotfulla. Folk skriker och rör sig åt olika håll. Någon rådig person skriker i högtalaranläggningen.
”Ta bort barnen från torget, vi andra håller ihop. De ska inte få splittra oss det är precis det de vill. Nu håller vi ihop.”
Jag var skiträdd. Hela kroppen skakade, hjärtat bultar hårt, hårt.  Jag hinner tänka många gånger att kriget brutit ut. 
Jag tog skydd bakom ett träd för att inte få något i huvudet samtidigt som jag ville se vad det är som händer. Massan på torget börjar nu formera sig och går emot razisterna och skanderar: Inga rasister på våra gator. Jag tänker: vågar de , så vågar jag. Och jag börjar också gå med folkrörelsen.

Det var sådan kraft i att vi alla skanderade och rörde sig emot dem. Att vi drev dem ifrån torget och mot skogen. Det är vår förort och så ska det fortsätta att vara.

Rädslan satt kvar i kroppen hela veckan efter. När det började talas om att vi redan en vecka senare skulle ha manifestationen nere på Kärrtorps IP tänkte jag först att jag inte orkade gå. Jag ville inte utsätta mig för det här igen. Jag ville inte ha den där hjärtklappningen, känna den där rädslan igen. 
Men ju fler som meddelade på fb att de tänkte komma så kändes det som en seger, en seger för mångfald, solidaritet. 
Jag gick och det var en sådan revange!!!!

Jag är mer vaksam idag. Jag letar efter rasistiskt klotter och ringer, jag är ofta inne på rasistiska sidor och läser.  Jag måste veta hur de tänker, vad de skriver, var de är, vilka är deras symboler.
Jag har följt mycket av vad som skrivits i tidningar om händelsen och senare om rättegångarna. Vilka de är, var bor de?
Jag pratar på jobbet om vad som hänt och vad som händer.
Händelsen har helt klart satt sina spår i mig, min omgivning.
Jag är glad och stolt över att bo där jag bor, att folk reagerade då och efteråt i hela Sverige och även utomlands. Heja Sverige, heja oss!!!!”