Johan:
”Jag var där med min sambo och våra två barn, 5 och 9 år gamla. Vi träffade klasskamrater till 9-åringen och många andra bekanta och vänner. Jag var en av dem som hade lite extra ansvar för manifestationen och gick runt för att se att allt såg lugnt ut. Här är mitt vittnesmål.

Jag står på torget och håller koll utåt. Hade hört från polisen att nazister hade samlats en bit bort, men tänker att de naturligtvis har koll på dessa då. Plötsligt hör jag smällar och folk börjar skrika. Jag ser att det kommer en grupp svartklädda personer från det håll där jag står i manifestationen. Jag ser direkt att det är en attack och förstår att det måste vara nazister. De kommer med flaskor, rök, eld, smällare och pinnar. Jag tittar på polisen som står helt stilla en bit bort och liksom utspridda. Jag minns att jag tänker att de ju bara är några stycken. Jag hör att vissa personer ropar på sina kamrater för att samla ihop sig och ställa sig emellan människorna i manifestationen och nazisterna. De är blixtsnabba. Detta lugnar mig. 

Jag ser polisen som fortfarande står stilla. En polis står och fumlar lite med bältet och hjälmen. Jag tycker det tar evigheter innan de reagerar. Jag tänker bara att nazisterna inte får komma fram. Jag kan inte se min sambo och mina barn och försäkrar mig om att de inte är i denna del av manifestationen, vilket de inte är. En bit bakom mig har funktionärerna bildat kedja, men de backar av rädsla. Jag försöker ställa mig som ett extra skydd tillsammans med andra strax bakom de som slåss för att kunna täppa till om någon nazist slinker igenom.  Jag parerar precis en flaska med armen som annars skulle träffat mig rakt i huvudet. Snart vänder det och nazisterna kan fysiskt inte gå framåt, utan tvingas backa långsamt. Polisen är vänd mot oss med höjda batonger och slår oss när vi försöker trycka tillbaka nazisterna. 

Nu tar funktionärerna steg framåt. Fler ansluter för att mota bort nazisterna. Det går långsamt. Polisen gör så att nazisterna kan stå kvar och gå så långsamt som de gör. Minns att jag tänkte att poliserna lika gärna kunde flytta sig för då skulle nazisterna få lägga benen på ryggen och springa därifrån. Istället står de som en mur mellan oss och dem och slår mot oss, medan flaskor och stenar flyger. 

Vi kommer bort till gården där polisen spärrar av. Jag tänker bara att nazisterna inte får springa runt och komma tillbaka till manifestationen – till mina barn. Polisen skulle inte ha en chans att stoppa dem – de är fortfarande för få. Det finns inget annat val än att springa efter nazisterna när de försöker komma runt till andra sidan gården och jaga dem vidare upp i skogen. Polisen är för långsamma och för få. 

Minns att jag här såg mig om och såg vänner, bekanta och andra föräldrar som slutit upp och i rädslan kände jag värme och stolthet över vad vi tillsammans höll på med. 

När vi väl fått in nazisterna i skogen och polisen spärrat av en andra gång känner jag och många med mig att det blir för farligt och okontrollerat att gå upp i skogen. Känner också att om vi bara går tillbaka tillsammans kan vi försvara torget en andra gång om det skulle behövas. Tillbaka på torget så är jag och många oroliga för att de ska attackera igen. Jag hittar min sambo med våra två barn. Barnen har varit väldigt rädda. Särskilt rädda för att jag ”försvann”. 

Den minsta hade sedan svårt att sova om nätterna och började sova hos oss en period. Hen är bland annat rädd för att det ska komma onda och kasta sten på våra fönster. Den stora är stolt för att vi höll torget.”