Klara:
”Jag hade ingen ursäkt att inte gå på manifestationen då jag bor bara några minuter bort. Det nazistiska klottret på min gamla skola och på mina vänners hus hade oroat mig, och manifestationen kändes som ett bra sätt att visa sitt motstånd. När jag kom dit var det fin och peppig stämning. Det var en bra blandning av folk och jag hälsade på aktivister jag mött från politiska sammanhang, barndomsvänner från området och jag mötte min egen mamma som var där med mina yngre bröder.

Talen hade bara pågått i någon kvart då nassarna nöff nöff kom. Det smällde och blev rökigt. Det fanns ingen tid att tänka utan jag sprang med folkmassan för att få bort grisarna. För en sekund hann jag tänka att det var tur att det fanns folk som vågade ställa sig längst fram, för jag hade inte velat möta grisarna öga mot öga när de hade beväpnat sig med glasflaskor. Jag hann också lägga märke till att de få poliser som var där vände sig mot oss, och inte de attackerande grisarna.
Vi lyckades mota bort grisarna upp i skogen och först då kom det polisförstärkning som grep dem. Åter igen samlades vi på torget vid Kärrtorp, och där såg jag flera av de som jag tidigare hälsat glatt på blöda. Alla barnfamiljer var borta och min mamma och mina bröder gick inte att få tag på. 

De som ställde sig längst fram mot nassarna är hjältar. Free Joel!”