Anna:
”Kärrtorp för mig har alltid varit en trygg plats, ett område jag blev vuxen i, dit jag återvände mycket för att jag uppskattar öppenheten och blandningen. Här är det en självklarhet att alla är olika och det är också styrkan som håller oss samman.

Jag fick en flyer i handen av en man med vänliga ögon utanför tunnelbaneuppgången, tror det var en den 13 december 2013.  Efter att ha läst på lappen att det förekommit nazistiskt klotter på gymnasieskolans fasad, att människor/ungdomar blivit hotade och även misshandlade av vad som då verkade vara en ny våg av ungdomar som sökt sig till högerextremistiska grupper var beslutet att gå ner på manifestationen kommande söndag inte svårt.
Kärrtorp 15 december 2013
När jag kom till torget någon minut efter utsatt tid var den en lugn och trevlig stämning, manifestationen hade inte börjat så människorna småpratade med varandra så som de vanligtvis gör. När tunnelbanan stannade och släppte av folk kom det ytterligare människor som anslöt och strax därefter började schemat rulla på. Eftersom det var en mindre manifestation var ljudanläggningen inte förstklassig men det dög bra för syftet med aktiviteten och den blandade folksamlingen gav ifrån sig ett sorlande ljud. Jag minns att jag lyssnade noga för att försöka höra texten på sången som framfördes av några modiga tjejer. Efter det är det svårt att avgöra i vilken ordning saker händer. Det var något tal, vet inte av vem. Sen börjar det smälla. Första reaktionen var att det var skott. Det tar någon sekund att lokalisera sig, jag står mitt på torget och människor kommer smått springande mot mig. Någon skriker att nazisterna har kommit. Jag fattar inte, står helt still. Jag ser att det fortfarande är några barnfamiljer som likt jag rör sig något förvirrat i slow motion, jag kvicknar till och börjar mana på att de ska röra sig bort från torget, bort från krigszonen.

Nu kommer det fler smällar, de har sällskap av flygande tomglas, bengalrök och till sist står det ett gäng hotfulla svartklädda män bara några meter framför mig och skriker för full hals. De har sjalar/bandanas för ansiktena, uppdragna luvor, någon form av sköldar och långa pålar som vapen i händerna. Gruppen tar sig längre och längre in mot mitten av torget, det är som om det spelas upp en film från andra världskriget mitt i Kärrtorps centrum. I detta läge så ser jag, de är uppställda för kamp. Ledaren står längst fram och skriker, manar på resten av gruppen att fortsätta anfallet. Eftersom polisen i detta läge inte fått attacken under kontroll börjar även jag att backa, jag stannar vid fontänen och hinner knappt stå still innan någon börjar skrika i en megafon; ”låt dom inte skrämma er, vi är många många fler. Mota tillbaka dom. Säg ifrån, inga nazister på våra gator”. Det tog inte många minuter från det att manifestationen blev attackerad till det att folksamlingen hade organiserat sig så att barnfamiljerna inte längre stod i tumultet och vi som inte hade barn med oss började tåga mot nazisterna som nu var tvungna att backa. Ilskan över att de attackerat en fredlig samling människor som manifesterat med tillstånd tog över, och med ord drevs nazisterna bort från torget. De gjorde ett sista försök att få fram sitt budskap genom att höja sina händer och skandera nazisthälsningar i bostadsområdet innan skogspartiet. Men denna gång överröstades deras ord och försök till att skrämmas. Ljudet som tog över var vackert, det var enat och det kom från en mycket starkare och mer färgsprakande människoskara.

På skogsstigen träffade jag en ung man som hade fått tårgas i ögonen, jag stannade och frågade om han behövde hjälp men chocken hade gjort honom förvirrad och han försvann bort i folkmängden.

Telefonen ringer, det är min mamma som undrar om manifestationen gick bra. I bakgrunden skallar orden ”inga nazister i våra skogar”.
– Ja, mamma. Det gick bra, nazisterna är i skogen nu. Vi kan prata mer sen för det finns en hel del mer att berätta.”