Monika:
”Det skulle bli en familjegrej men de två yngsta barnen hängde med sin pappa istället. Mamma kom inte som hon hade tänkt. Så det var syrran och jag med våra tonårsdöttrar. Trevlig stämning och många bekanta ansikten.

Trots kyla och regn, samlades vi i vårt centrum. Klasskamrater till sonen, vänner från förskolan där dottern går och deras föräldrar. Grannar och familjer från förskolan där jag arbetar. För att stå upp emot rasism. En söndag kl 12 behövde vi väl inte vara oroliga, och polisen var ju där….

Men plötsligt bröt helvetet ut!!!! Jag hörde att det smällde till och jag trodde att det var någon som sköt in i folkmassan… Min första tanke var att springa därifrån men vi stod kvar.  ”Håll ihop”,
”vi är fler än dem”, släpp fram barnen så att de kommer i säkerhet!!!
Vi stod kvar och tillsammans motade vi bort nazisterna. Vi skrek ”inga rasister på våra gator”!

Känslan av att hålla ihop tillsammans gjorde mig stark. Men dagarna och veckorna efter var vi rädda, tonårsdottern vågade inte gå ut på kvällarna. Jag var rädd då jag vistades utomhus. Smällar och plötsliga ljud var obehagliga. Det var svårt att sova.”