Jonny Johansson:
”Jag var på torget i Kärrtorp. Pensionärer och mammor flydde i panik. Jag försökte lugna dem. ”Det är bara smällare”, sa jag. ”Det är inte dynamit, ta det lugnt”. De var chockade. Själv var jag förvånad men lugn. Inget att hetsa upp sig för liksom. Kanske någon sorts försvarsmekanism, vad vet jag. Det var ju en hotfull situation. Det kunde ha gått jävligt illa för oss. Nu gjorde det inte det.

Jag tog mig igenom folkmassan. Mot smällarna. Mot glasflaskorna. Jag funderade på om jag var på väg åt rätt håll. Någon där framme manade på mig och förmodligen andra omkring att skynda oss fram. Fram till muren några hade bildat för att stoppa angreppet. Jag fortsatte ditåt.

Några slogs, en del skrek. Andra hade fullt fokus på att hålla ihop gruppen och hålla koll på avståndet till angriparna. Ett par poliser stod framför oss och skiftade fokus mellan oss och de andra. Slog lite här. Sprejade lite där. Några sekunders lugn följdes av en ny attack. Snytingar utdelades. Bakom mig hade fler hört uppmaningen att sluta upp. Vi skrek: ”Inga nazister på våra gator”. Vi började sakta ta mark.

Vi gick framåt och de andra backade. Meter för meter. Jag reste på en cykel som hade vält. Den var sargad. Framhjulet böjt. Vi började gå lite fortare. Angriparna hade tappat initiativet och såg rädda ut. Ännu fler hade slutit upp bakom mig och slaget var över.

Jag stannade. Vände mig om. Jag undrade om någon skulle komma på tanken att ta sig till ljudutrustningen och sabotera. Jag tittade mig omkring. Jag vände mig flera varv. Försökte förstå vart jag skulle gå. Vart jag behövdes bäst.

Folkmassan som tryckte bort angriparna längre och längre från torget hade växt. Jag tänkte på manifestationen, den måste fortsätta. Jag gick efter folkmassan. Jag ville säga åt folk att återgå till torget för att återuppta manifestationen. Vi måste slutföra det vi kom hit för. Jag vågade inte. Jag kände mig liten.

Folk stod utspridda på gatorna. Till slut sa någon: ”Kom igen, vi går tillbaka till torget”. Jag tog mod till mig och sa samma sak till några andra. Vi gick tillbaka. Jag var glad. Hotet var borta och folk var inte rädda längre. Vi samlades igen och slutförde manifestationen. Vi vann.”