Love:
”Egentligen hade jag inte planerat att gå på demonstrationen överhuvudtaget. Det var småruskigt väder den dagen, och tekniskt sett bodde jag inte ens på linje 17 och skulle behöva åka en bit för att ta mig till demonstrationen. Samtidigt så var jag nyfiken på linje 17 som organisation då de verkade ha hittat ett effektivt sätt att på ett lokalt plan organisera mot främlingsfientlighet och nedskärningar, och jag hade därför trots allt tagit mig till Kärrtorp med en polare.
Uppslutningen var helt okej när jag och min polare anlände, men talarna imponerade inte och istället för att lyssna särskilt noga ägnade jag mig åt att småprata med några vänner som jag träffat där. Jag funderade på att ange något svepskäl för att ta mig hem tidigare och se klart på de sista avsnitten av HIMYM med en kopp varm té när någon skrek de där orden som fortfarande ekar tydligt i mitt minne när jag tänker tillbaka på den dagen;
’’Nu Kommer Dom!’’
Min blick vänds mot den lilla gångstigen på andra sidan järnvägsbron, och jag möts av en syn som på något sätt inte passar in i den här världen, den är groteskt missanpassad till vår moderna tid. Uppemot 30 svartklädda män kommer marscherande mot oss, beväpnade med påkar, upplysta av de gröna bengaler som de bär på. Folk börjar skrika, föräldrar försöker hitta sina barn för att snabbt kunna ta dem därifrån samtidigt som en grupp svartklädda skiljer sig från strömmen genom att istället röra sig mot nazisterna. Nu har nazisterna nästan nått fram, de tre poliserna som är på torget har inte en chans att stoppa dem, och knallskott smäller av samtidigt som flaskor börjar falla runt oss.
Jag och min polare står rådvilla på torget utan att veta om vi ska fly eller stanna. Vi är båda unga och relativt vältränade, och vi är sedan tidigare eniga om att det inte är något fel i att göra fysiskt motstånd mot nazistattacker. Samtidigt känner vi båda en oerhörd rädsla, och särskilt känner jag obehag för de genomskinliga flaskor som landar farligt nära de antirasister som nu bildat en mur mellan nazisterna och de flyende demonstranterna.
Plötsligt ser vi hur nazisternas anfall mattas av och trycks tillbaka av antifascisterna. Samtidigt märker jag att vi är många, folk har slutit upp bakom de svartklädda och antinazistiska slagord skallar plötsligt över Kärrtorps torg. Jag ser att nazisterna inte längre avancerar, utan istället långsamt trycks tillbaka av den nu ansenliga hopen av antinazister.
Sen hände det som senare tolkats på alla möjliga sätt av media, de som extremistbloggarna har försökt vända och vrida på intill absurdum, men som för mig alltid kommer finnas kvar som ett ljust minne och exempel på människans förmåga att solidarisera och kämpa mot sina rädslor.
Vi tryckte ut nazisterna ur Kärrtorp.
Genom bostadsområden, förbi Kärrtorps IP där de tidigare marscherat, och ut i skogen där de lyckades smita under beskydd av den nu utryckta polisen. Vi gjorde de tillsammans, varken deras fysiska styrka eller deras stenkastande kunde stoppa oss, och när vi åter demonstrerade en vecka senare var vi tiotusentals fler. Vi vann för att vi gemensamt tog upp kampen, för att alla bidrog med det de kunde, hur litet eller stort det än var. Vi gjorde de inte för att vi var bundna av något blods- eller nationsband, utan bara på grund av vår kärlek till människans rätt att leva och uttrycka sig, oavsett hudfärg, sexualitet eller kön. Den kärleken visade sig vara så oerhört mycket starkare än någon rasideologis hat, och det var därför vi lyckades trycka ut nazisterna ur Kärrtorp.”
