Anders Byström:
”Jag och min fru Birgitta gick till torget för att tillsammans med andra boende visa att vi vill ha ett tolerant och inkluderande samhälle. Vi träffade några vänner och stod och småfrös en bit från högtalaranläggningen. Tänkte att det blir en sån där manifestation man varit på så många gånger tidigare. Småkallt, varmkorv, kaffe och högtalaranläggning med rundgång. Barnfamiljer och pensionärer och medelklass medelålders förenade i tankar om demokrati och allas lika värde.
Till en början var det just en sådan manifestation. Sen spred sig oron i folksamlingen. Mänskor började röra sig oroligt. Tittade bort mot tunnelbanespåren. Larm hördes. Jag tänkte att det kanske var Turteatern som iscensatt någon slags performance. Förstod snart att så inte var fallet. Flaskor kom regnande från skyn som ett pilregn ur en Robin Hood film. Folk började skrika, barn började gråta. På något sätt såg en till att barnfamiljerna blev lotsade bort från tor

get.  Det började smälla och ryka. Stressade poliser gjorde så gott de kunde. Vi tog oss först bort från platsen med många andra. Upprörda, rädda och förbannade. Sen var det som att vi alla stannade upp och vi såg varandra i ögonen med samma tanke. De ska inte vinna. Folkmassan blev som en kropp och värdigt och beslutsamt gick vi emot dem.

– Inga rasister på våra gator, ekade mellan huskropparna. De fördrevs och vi återtog torget. Spontana applåder och jubel. Vetskapen om att det går att stoppa dem när man går samman spreds den dagen över hela landet.”