Anonym:
”Det var kallt och regnade, men stämningen var på topp när de fantastiska musikerna och talarna spred kärlek och glädje. Men allt vände på en sekund, när vi plötsligt hör ”Nu kommer dom! Nu kommer nazisterna!”

Jag försökte hålla mig lugn, och inte få panik, men det lät som dom sköt in i folkmassan, människor trängdes och adrenalinet pumpade. Flaskor kom farande mot oss, och det började ryka. Instinktivt kände jag att jag bara ville bort, hem så fort som möjligt, men någon ropade till oss att vi skulle stå kvar, mota.
Så jag tog min vän hårt i handen, min bror och hans familj sökte skydd inne på Reflexen. Tillsammans tågade vi mot nazisterna, ropade högt ”inga rasister på våra gator!” ut mot skogen.

Vi var arga och ledsna, men vi var fler – vi var starkare.”