Sara:
”Jag var på torget för att protestera mot nazisternas klistermärken, klotter och närvaro. Var där med min man, träffade en kollega, barnens gamla lärare. Plötsligt bröts den trevliga stämningen av knallar, skrik, tumult. Vi förstod ingenting, vi stod borta vid fontänen. Jag drogs närmare, tittade, förstod fortfarande inte, såg svartklädda människor slåss mot varandra. Vilka var vilka? Några få poliser, mitt i, alla mot alla. Förstod att det var nazisterna som attackerat och att de som så modigt försvarade oss också var svartklädda. De började delas upp, nazisterna hamnade lite mer bakom poliserna.
Det smäller som av skott, det kraschar av flaskor runt oss, folk skriker. Allt känns som att det går långsamt och samtidigt alltför snabbt. Ser en ung man bredvid mig ta lyra på en flaska som kommer farande. Han ser ut som en helt vanligt småbarnspappa. Han står där med flaskan i händerna och ser helt förvirrad ut. Som i slow motion ser jag en flaska komma singlande mot mig. Jag ser den landa och tänker mitt i alltihopa, att om det är en molotovcocktail, även om den slocknat, då är det bäst att backa. Men det är en vanlig glasflaska. Jag tänker att man tydligen kan ta lyra på dem. Det är inte livsfarligt, jag kan vara kvar.

Fortfarande svårt att ta in vad som egentligen händer, men en ilska börjar vakna i mig. Såhär kan de inte göra mot oss! I inbjudan frågades flera gånger om det var säkert att ta med sig barn, javisst, det här är en fredlig demonstration! Snett bakom mig, mot scenen till, hör jag ropen ”Inga rasister på våra gator!” Vi börjar tätna leden, folk sluter upp runt mig, vi blir som en kropp, en röst. Utan att någon enskild leder, rör vi oss sakta framåt. Rösterna allt starkare, ilskan stor, kraften enorm. ”Inga nazister på våra gator! Inga fascister på våra gator!” Vi tränger nazisterna sakta bakåt mot busstorget, poliserna emellan oss, spridda utbrott av slag och angrepp.

När vi kommer längst bort vid busstorget förstår jag att vi motat bort dem, vi stod emot, vi var starkare. Kan inte låta bli att ge upp ett YES!-jubel med knuten näve upp i luften i segergest! Fler jublar och visslar men fortfarande med viss förvirring i blicken. Vad som verkligen hände går nog inte riktigt in förrän senare. Vi vill fortsätta följa med, de som fortsätter mota dem bortåt, men vi bestämmer oss för att stanna kvar, gå tillbaka till torget, av respekt för dem som ordnat demonstrationen, att den ska kunna fortsätta. De kunde inte stoppa oss. Vår kraft var enorm, hur vi gick tillsammans, utan att tänka. Det är så sorgligt att de kallar oss vänsterextremister. Vi är vanliga medborgare, grannar, vänner, lärare. Tillsammans är vi starka.”