Jenny:
”Jag var inte på Kärrtorps torg för att slåss med nazister eller för att utsätta mina barn för det de ändå utsattes för. Jag var inte heller där för att jag trodde att de enskilda nazisterna skulle ge upp sin syn på världen för att jag klev ut på torget.

Jag var där för att försäkra alla de som bor i området om att vi grannar inte gör skillnad på varandra utifrån sådant som hudfärg, för att visa vad de flesta av oss står för. Under en period hade nazister markerat sin närvaro i området, framför allt genom att smyga runt med sprayburkar om nätterna och klottra ner vårt område. Vi var där på torget för att tryggheten och gemenskapen som brukar prägla vårt område inte skulle pysa samman och tappa orken då den konfronterades med hakkors om morgnarna, för att visa varandra att vi bor i ett område där nazisternas mentalitet inte har skuggan av en chans till att ta över. Vi var kort sagt där för varandra, inte för att hamna i slagsmål med någon. Vi minglade med grannar, vänner, barnens kompisar, släktingar, gladdes över hur många som var där. Vi kom isär lite, jag med äldsta barnet och min sambo med fyraåringen. Så small det. Min sexåring snubblade på sina fötter, blev dragen i armen av sin panikslagna mamma (mig) och skrek ”skjuter dom, skjuter dom?” då knallskotten smällde i bakgrunden.

Jag rusade i panik ut från torget med den vettskrämde sonen, medan jag tyst bad för mig själv om att det inte skulle komma en attack även från detta håll. Min instinkt var att bara dra. Men i efterhand var det bra att vi i stället gick tillbaka upp på torget en kort stund senare, tillsammans med sexåringens pappa och lillasyster. Att vi inte lät oss jagas bort från ett hemmatorg som vi ställt oss på med det enkla budskapet att alla har lika värde. Nu fick barnen se att det var vi som hade rätt att vara kvar.

En vecka senare fick de också se Kärrtorps IP fyllas av människor som vände sig mot nazisternas budskap och agerande. Jag önskar av hela mitt hjärta att mina barn inte hade behövt uppleva det som hände på torget, men jag hoppas att de ändå lärt sig något gott i slutänden. Och jag är så glad att bo där jag bor.”