A:
”Jag gick till Kärrtorps torg tillsammans med min sambo och mina två barn. Båda förskoleålder. Den lilla sov i vagnen och stora kände sig lite skeptisk. Han tycker inte demonstrationer är särskilt roliga. På torget var det mer folk än vad jag trott, vilket gjorde mig glad. Det var en fin stämning och jag hälsade på flera grannar som bor längs med linjen.

Min sambo och äldsta barn gick tillsammans med några vänner en bit bort, jag stannade kvar med barnvagnen som var för svår att kryssa med bland folket. Det spelade ett band, det var en dålig ljudanläggning (om det ens fanns någon?), jag sträckte mig, stod på tå för att se. Jag sneglade i vagnen, min yngsta sov fortfarande. Då hör jag hur någon säger ”nu kommer de”. Jag förstår på en gång vilka ”de” är. Jag ser hur alla börjar vända sig och tittar mot tunnelbanan, mot bron. Jag också. Jag börjar se mig runt efter mitt äldsta barn när det smället. ”BOM”. I en första instinkt börjar jag gå mot där det händer, jag måste hitta mitt äldsta barn. ”BOM”. Bakom mig rör sig människor med barnvagn i motsatt riktning, ut från torget. Jag måste hitta mitt barn. Men jag förstår att jag kan fastna på torget om jag inte letar mig bortåt. Andra minnen kommer tillbaka, tiden när polisen inte förde dialog, tiden innan jag fick barn, tiden när poliser stod och bankade på sina sköldar och stängde in demonstranter. Så jag känner paniken i maggropen. Jag kan inte bli instängd med barnvagnen. Det är nu jag blir rädd.

Så jag letar mig utåt. Mellan fiket och kiosken står barnvagnar på kö för att ta sig ut genom gången som just idag känns klaustrofobiskt trång. Samtidigt fiskar jag upp mobilen och ringer min sambo. Jag känner panikkänslan av att inte veta var mitt äldsta barn är och att höra hur tumultet ökar bakom mig. Jag tittar inte bakåt nu. Men jag hör. ”Inga nazister på våra gator”, det blir fler och fler röster och jag hör hur de ökar.

Slutligen tar jag mig ut ur torget, min sambo svarar. De står i början av holmögaddsvägen. Jag går dit. Mitt stora barn gråter. Jag har sällan sett honom så rädd, han upprepar: vi går hem nu, vi går hem nu, vi går hem. Jag tycker de där minuterna vi står där är långa. Vi står liksom förlamade inför vad vi ska göra. Vad händer nu?  Jag lämnar barnvagnen med sambon, han börjar gå hemåt och jag går lite närmare torget för att se vad som händer. Jag ser hur folkmassan går bortåt kärrtorpsvägen. Jag ser inte var de tar vägen längst fram, svänger de mot oss? Jag springer ikapp sambon, och vi går hemåt. Vi har inga bra förklaringar.

När mitt äldsta barn berättar om sina upplevelser är det svårt att ta in. Han var närmare än jag. Han såg att de var svartklädda, han såg hur de sprang mot dem, han trodde de hade pistoler eftersom det small, han trodde de skulle döda oss.

Min lilla sov sig igenom allt, men lärde sig fort att härma brorsan – ”inga asister på åra a’or!”. För den yngsta är det roligt att skrika, för den äldsta är det som en besvärjelse, han säger det när han blir rädd, han tror att det är så man får bort det dumma. Han har rätt.

Jag är så tacksam att det stod folk emellan, de som kallas våldsvänstern, de var mänskligt skydd mellan svart hat och mina barn. Och alla andra. De som har det civilkuraget som jag ser överallt i Skarpnäck/Kärrtorp/Bagarmossen och gick emot och lärde mitt barn att vi är fler, vi är starkare och vi måste stå emot! Tack <3″