Pelle:
”Jag kom till demonstrationen tillsammans med en granne och mitt 1-åriga barn. Väl på plats träffade jag fler vänner och bekanta en del med barn, andra utan. Vi stod en bit från scenen och småpratade lite och njöt av den sköna stämningen. Lekande barn mångfald och solidaritet. Allt kändes helt perfekt. Plötsligt hör jag någon skrika en bit bort. Därefter hörs flyglarmet från nassarnas megafon. Vi måste bort, säger en vän som också är där med ett litet barn. Samtidigt slår en flaska ner inte långt ifrån oss. Mitt barn väcks av en banger.
Angreppet är helt urskiljningslöst. Vi rör mot en öppning på motsatt sida av torget men jag stannar upp, vänder mig om. Tvekar någon sekund. Jag vill stoppa angreppet. De ska inte få skrämma bort oss med sitt våld och hat, med sina hot och attacker mot alla som inte passar in i deras vidriga mall. Min granne lägger en hand på min axel och säger att jag måste gå. Jag inser att jag inte har något val. Jag måste få bort mitt barn. Vi stannar på andra sidan huset och avvaktar. Min brorson (som kommit sent )hör av sig med sms och undrar om vi är ok. Jag går då tillbaka upp på torget för att möta honom. Attacken har då stoppats och nazisterna har drivits bort en bit. Känslorna stormar inom mig. Skuld för att ha utsatt mitt barn för fara. Glädje över att nazisterna drivits bort. Frustration över att jag inte kunnat bidra till det. Ilska över attacken i sig. Rädsla över vad som kunde hänt om jag stått en liten bit bort med mitt barn. Alla dessa känslor dröjer sig kvar. Jag kunde inte sova de följande nätterna. Kväll efter kväll gick jag upp för att dricka vin och lugna ner mig. Inte förrän jag började täcka gatorna med affischer inför demonstrationen som hölls 22/12 började jag återhämta mig bit för bit.”