Anonym:
”Jag hade fått reda på att hakkors klottrats på olika ställen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen, att nazisterna hade haft en militärträning vid Kärrtorps IP och att en kille misshandlats i Björkhagen för att han uttryckt sig negativt om nazism och att en kille jagats i Kärrtorp på grund av sitt ursprung. Alla dessa händelser blev ett totalt uppvaknande. Visst visste man att nynazism fanns men det var aldrig något jag märkt av under mina 18 år på jorden.

Jag berättade om händelserna och att det skulle anordnas en demonstration, för familj och vänner. Jag satte även upp affischer om demonstrationen i portarna i mitt område och i min skola som ligger några kilometer från Kärrtorp. Jag tänkte att det var viktigt att vi blev så många som möjligt på denna demonstration.
Jag kom till demonstrationen och mötte där upp fyra kompisar. Jag minns att min kompis sa att det var väldigt lite poliser. Det enda jag minns att vi såg var några dialogpoliser. Om något skulle hända skulle detta aldrig räcka. Men vi trodde inte heller att så mycket skulle hända. Möjligtvis skulle nazisterna komma dit och slåss lite. Men vi hade också en skräcktanke. Det hade varit en skottlossning i Kärrtorp på torsdagen samma vecka och det var troligen ett gängbråk men vi tänkte ändå tanken att det kunde varit nazisterna som låg bakom det.

Vi stod på torget och försökte höra talen och musiken men vi hörde inte så mycket. Plötsligt förändrades allt. En av mina kompisar sa: ”Nu kommer dom”. Smällar hördes. Vi flyttade oss längre bak på torget. Till en början övertygade vi varandra och blev övertygade av andra om att det var smällare, alltså kunde vi stå kvar där vi stod. Men allt eftersom flydde fler och fler torget vilket fick oss att tro att de verkligen sköt. Då sprang vi också. Minns att jag förutom att jag var rädd tänkte att fan nu låter vi dom vinna, dom fick iväg oss rädda från torget. När vi sprungit en bit stannar vi för att en av mina kompisars mobil ringer. Det är våran fjärde kompis som stannat kvar på torget när vi andra sprang iväg. Han berättar att det bara var smällare och att han och många andra börjat driva bort nazisterna. Detta gjorde mig otroligt glad och lättad.

En av mina kompisar hade lovat sin mamma att de skulle mötas vid halv ett för att de skulle iväg på en grej. Så jag och mina två andra kompisar väntade med henne. Efter det tänkte vi att vi skulle försöka ansluta till människorna som börjat röra sig ner mot Kärrtorps IP. Men efter ett samtal med pappa i telefon får jag veta att de redan lyckats driva bort nazisterna och att folk precis ska börja röra sig uppåt mot torget igen. Så vi går dit. Väl där återupptar vi manifestationen där vi avslutade den. Men när vi nu skriker inga nazister på våra gator och frihet åt alla sd ska falla så är det med sådan enorm kraft. Att nazisterna attackerat men att folk lyckats driva bort dom gav oss sådan enorm kraft.

Efter detta mötte jag upp mina föräldrar och vi gick gemensamt hem. Resten av dagen tänkte jag mycket på det som hänt. Såg det i alla stora nyhetstidningar och på tv-nyheterna. Det kändes så sjukt overkligt att ha varit en del och ett offer i den största nyheten överallt. Jag var även väldigt arg på mig själv. Varför sprang jag iväg? Varför var jag inte med och drev bort nazisterna. Det var 2013s största misstag för min del. Under kvällen skrev även en gammal klasskompis på Facebook att hon alltid känt sig trygg i Björkhagen och Kärrtorp men nu gjorde hon plötsligt inte det längre. Jag kände verkligen igen mig i det och det tror jag att det var många som gjorde. På kvällen fick jag även ett sms från min kompis där det stod att nazisterna hade blivit gripna och gömt knivar precis utanför där hon bodde förut. Det kändes väldigt obehagligt.

Dagen efter när jag gick den vanliga vägen mot björkhagens tunnelbana kände jag mig rädd. Rädd för att bli påhoppad av nazister. Det som skapat denna rädsla var själva attacken men också att attacken hade gjort att misshandeln och det andra som skett före manifestationen kändes så mycket verkligare och hotfullare.
Nästa dag i skolan var väldigt konstig. Tror att jag var den enda på skolan som var med i demonstrationen. Hade väldigt svårt att koncentrera mig i skolan den dagen. Det var så svårt att förstå hur alla andra bara kunde vara som vanligt. Men det är väl så det är om man är med om något omtumlande.

Resten av veckan var konstig. Jag hade plötsligt börjat fundera på något jag aldrig trodde jag skulle behöva fundera på i Sverige, nämligen yttrandefrihet. Jag har alltid varit så trygg med att i Sverige kan man säga vad man vill utan att behöva känna sig rädd att något skulle hända. Men på grund av attacken och att den hade fått de tidigare händelserna i Kärrtorp att kännas mer verkliga kände jag inte så längre. Jag hade skrivit ett kort inlägg på Facebook om demonstrationen. Jag började fundera på vad som hände om en nazist såg detta? Skulle jag gå ett mordhot? Eller ett hot om att de skulle skada mig allvarligt? Det var ju det nazisterna hade försökt visa på Kärrtorps torg, att de attackerar en om man är emot dom. Jag kollade sekretessinställningarna på facebook, tog bort vart jag bodde och vilken skola jag gick på från informationen från min profil. Jag tog bort en Instagram uppdatering jag hade gjort om demonstrationen. När jag skulle skriva en artikel till skoltidningen valde jag att bara skriva under med förnamn. Än dag när jag satt hemma och skrev på artikeln fick jag även en tanke att det kanske står en nazist i fönstret och ser vad jag skriver och tänker skada eller döda mig på grund av det. Jag är inte alls lika rädd nu och tanken att det står en nazist i fönstret är bara en paranoid tanke. Men att jag var rädd att uttrycka mig den veckan säger ganska mycket om hur allvarliga konsekvenser en nazistattack kan få förutom de fysiska skadorna. Något som verkligen borde vägts in när man dömde nazisterna.

När skolveckan var slut var det jullov som också inkluderade jobb. På jobbet träffade jag en kvinna vars berättelse jag aldrig kommer glömma. Jag träffade henne för första gången den 21 december. Hon hade själv inte varit med på demonstrationen men berättade att vetskapen om nazisternas attack gjort henne så rädd att hon inte vågat åka till sin skola flera dagar under veckan på grund av sitt ursprung. Hon tyckte också att det var fruktansvärt obehagligt att gå hem själv från jobbet på kvällarna när hon slutade, vid niotiden. Detta gjorde mig så fruktansvärt arg och ledsen. Ska det behöva gå så långt att människa känner sig så rädd att hon inte vågar gå ut. Hon kände sig även väldigt orolig för den andra demonstrationen.

Den andra demonstrationen som jag hade insett att jag skulle missa nästan allt av på grund av att jag jobbade. Men jag insåg snabbt att jag hade en 30 minuters lunchrast under tiden demonstrationen pågick. Fast jag visste att tiden att byta om från arbetskläder till vanliga kläder, cykla till demonstrationen, cykla tillbaka till jobbet och byta tillbaka till arbetskläder skulle ta längre tid en tiden jag skulle hinna vara på demonstrationen så kändes det ändå värt det. Och det var så himla värt. Den andra demonstrationen var så fin och lugn och det var så ofattbart och fantastiskt att över 15000 personer kommit till lilla Kärrtorp för att visa sitt stöd.  Jag tog mig ett varv i folkmassan och bara log för att allt var så himla fint.  Det var väldigt svårt att slita sig när det var dags att cykla tillbaka till jobbet.

Tillbaka på jobbet hörde jag att de diskuterade demonstrationen. Jag berättade att jag hade varit där och att det hade varit lugnt och att jag inte sett till några nazister. Någon timme senare sa min rädda arbetskamrat att hon trodde att det skulle bli bättre i Kärrtorp nu och att hon inte kände sig lika rädd längre. När hon sa det var nog ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Det kändes så himla bra att hon kände sig tryggare och att linje 17s engagemang att ordna en till demonstration hade gjort skillnad för henne.

Jag har diskuterat med en kompis hur demonstrationen den 15 december påverkat oss och kom fram till att vi absolut inte övervägt att sluta gå på demonstrationer men att vi känt oss rädda när vi varit på antirasistiska demonstrationer efter det. Den vid la mano och den på medborgarplatsen. Att vi båda tänkt ut sätt nazisterna skulle kunna döda oss under demonstrationerna Minns också hur rädd jag var när jag och pappa var och hedrade förintelsen minnesdag på Kärrtorps torg. Jag minns att jag stod precis vid ingången där nazisterna kommit in vid demonstrationen och tänkte att kommer dom nu så tar dom mig först.

Visst har denna händelse påverkat en negativt på många sätt men den har också påverkat mig positiv på så sätt att jag har blivit mer engagerade i frågor kring rasism och nazism, jag har börjat gå på demonstrationer och börjat tänka att man faktiskt kan försöka göra skillnad. Tex när jag såg ett utvisningsbeslut som jag blev väldigt arg på och inte kunde förstå mailade jag migrationsverket. Det gjorde kanske ingen skillnad, men jag försökte i alla fall göra något.

Som avslut på det hela skulle jag bara vilja tacka alla som engagerar sig mot rasism och nazism och alla som var på Kärrtorps torg den 15 december. Jag tycker om er alla så himla mycket. Och så vill jag tacka alla som var så himla modiga och körde iväg nazisterna.

Och ja förresten jag är en 18-årig student som gillar teater och musik eller som SD skulle kalla det, vänsterextremist.”