Z:
”Jag var en av arrangörerna till demonstrationen den 15/12. Självklart hade vi pratat om att något kunde hända, som arrangör
 måste man ta ansvar och planera för sådant. Min erfarenhet av polisens agerande vid tidigare demonstrationer gjorde att jag inte alls kände tillförsikt i att de skulle ansvara för vår säkerhet, den måste vi ha koll på själva. Dock hade polisen kontaktat oss på förmiddagen och meddelat att de visste att nazisterna planerade något, de skulle följa upp och ge oss de resurser vår säkerhet krävde. Sa de.

När nazisterna kom stod jag vid mikrofonen utanför Ica. Jag vände blicken mot tunnelbanan och såg mitt yngsta barn stå med ett trettiotal nazister precis bakom sig, såg att de slängde flaskor och knallskott och att mitt barn stod oskyddat.

Jag kastade mig genom folkmassan, men när jag kom fram såg jag inte mitt yngsta barn någonstans, kanske anade jag en orange luva inne på teatern? I en bråkdel av en sekund tvekade jag, sedan bildade jag och flera andra kedja och höll tillbaka nazisterna, mitt i ett kaos där jag inte visste var något av mina barn var men jag försökte tänka att någon tog hand om dem, de hade många familjemedlemmar och vänner på torget, jag tvingade mig själv att tänka att de var omhändertagna och trygga och fokuserade på att skydda de övriga människorna på torget mot nazisternas attack.

När de drivits tillbaka förbi parkeringen klarade jag det inte längre utan sprang tillbaka och skrek efter mina barn. Jag hittade dem, chockade och gråtande med en lika chockad och gråtande moster.
Mitt äldsta barn trodde att jag kanske blivit skjuten, knallskotten nazisterna kastat lät som skjutvapeneld. Mitt yngsta barn trodde att nazisterna skulle döda henom.
Tillsammans gick vi sedan runt och samlade ihop chockade människor som drev runt torget, fick alla att komma tillbaka, samlas, känna att stod tillsammans.

Efteråt följde barnen med kompisar hem. Jag skällde ut dialogpolisen på plats, skakade av adrenalin, euforisk över det vi gjort tillsammans vi grannar, skamsen för att jag lämnat mina barn och direkt kastat mig längst fram för att bilda kedja. Men vad kunde jag gjort annorlunda försökte jag tänka? Det var ju nödvändigt! Vi hade inget som helst skydd från polisen och jag blir fortfarande knäsvag när jag tänker på vad som kunde hänt om inte några  direkt kastat sig emellan.

Dagarna efter läser jag i en tidning, en reporter skriver att den sett ett barn stå och gråta på torget efter attacken och säga att hen trodde nazisterna skulle döda henom. Det var mitt yngsta barn reportern träffade och jag grät rakt ut på tunnelbanan när jag läste det.

Det jag undrar nu är när vi ska slippa krav på avståndstagande från andra antifascister, när vi ska få slippa få skulden tillbakakastad på oss – som att det var vi som gjorde fel när vi försvarade oss, våra barn, våra föräldrar och våra grannar mot en våldsam attack? Slippa få höra att vi borde låtit polisen hantera nazisterna. Slippa få höra att vi borde bemött deras attack med kärlek – va? Hur menar de skribenter som från höga hästar skriver om pacifism (men inte ifrågasätter statens våldsanvändning) och kommunikation att man kommunicerar med någon som just kastat glasflaskor och knallskott rakt mot dina barn?

Hela vintern har mina barn hoppat högt när de hört fyrverkerier, de blir rädda när de hör sirener, de pendlar mellan att vilja starta antifascistiska bloggar och att aldrig någonsin mer gå på en demonstration.

Hela vintern har jag själv pendlat mellan att vara rädd, arg, uppgiven men också stärkt av allt civilkurage jag ser, av hur vi grannar längs linje 17 kommit varandra så nära.”