Andrea:
”Jag kom ensam till manifestationen. Mitt äldsta barn skulle ha följt med men var för förkyld. Jag var en kvart sen och kom gående från Björkhagen. Jag såg röken ligga tjock över gångvägen förstod jag att något var fel.

När jag kom upp till centrum ser jag hur en stor svart klädd massa med tillhyggen, bengaliska elder, ”bomber” rusar mot de mina.
Jag står ensam bakom de svartklädda männen och gråter. En gammal dam kommer och gående från torget. Jag gråter så hejdlöst att hon tröstar mig. Tar kort med mobilen.En pappa med barn kommer. Jag försöker få alla att gå därifrån för nu kommer de svartklädda aggressiva männen mot oss.

Jag ställer mig på busstorget och gråter. Pratar med en kvinna om barnen. Alla barn som är där, mitt barn som inte följde med. Nazisterna är nu invid mig. Jag fortsätter att fotografera. Går storgråtande upp på torget.

Många talar med mig jag kan inte tala. Träffar föräldrar från mitt yngsta barns förskola. Alla är arga och upprivna. Efter ha varit väldigt splittrad en stund bestämmer jag mig för att vara kvar på torget. Sjunga, lyssna och tala med de vänner jag träffar. När talen är över går jag mycket kall och förvirrad hem.”