Eric:
”Jag skulle möta min farbror och minsta kusin. Jag var lite sen hemifrån och missade en tunnelbana. På tunnelbanan lyssnade jag på musik och tänkte på att det är skönt att det finns folk som säger ifrån. När jag gick av tunnelbanan reagerade jag på att låten jag hört många gånger förut lät helt annorlunda och jag tänkte att det omöjligen kan vara en familjedemonstration som spårat ur.

Jag tog ur lurarna och hörde att det faktiskt var sirener, rop och knallskott, magen knep sig och jag försökte få kontakt med min farbror då jag gick ner för trapporna. När jag kom ut såg jag en klump människor i svart, den berömda stegen och rök, de hade redan kommit förbi tunnelbanan när jag kommer ut. Jag gick åt andra hållet för att hitta min familj, de hade tagit skydd bakom ett hus. Efteråt tog jag en buss som verkar ha gått igenom hela Stockholm och jag kunde inte förstå att alla var så lugna. Jag var rädd. Jag var rädd när jag hörde oljudet, jag var rädd när jag inte såg min familj, jag var rädd när jag var med min familj och jag var rädd i lugnet när talarna kommit igång igen. Jag var rädd under den 22a december för att min hjärna kokade ihop konspirationsteorier. Jag kände starkt obehag under hela nyårsfirandet eftersom att smällar fått en ny innebörd. Jag känner mig ledsen inför tanken på alla som är mycket yngre än mig.”