Däremot blev jag jävligt arg. Jag tänkte inte backa en meter till, dom där jävla asen var redan alldeles för långt in på torget för att det skulle kännas ok. Och var var poliserna?? Ingenstans, till en början.

Nazisterna såg ut som att de inte visste vad de skulle göra, jag tror inte de hade fattat att de skulle ramla rakt in i en folkmassa med barnvagnar och allt möjligt folk. Visst, det var antifascister där redo att slå tillbaka, men de var inte speciellt snabba. Längst fram stod sådana som jag, och en massa andra. Jag såg en äldre man ta en cykel och slänga på nazisterna. Många blev så sjukt förbannade och gjorde saker som var väldigt farliga.

Men det blev snabbt tydligt att nazisterna inte hade koll. De flesta av dom vågade inte göra nånting, det var ett tiotal längst fram som slogs och ett tjugotal yngre som mest av allt backade.

Jag vrålade åt polisen framför mig: ”Men grip dom bara! Gör något!”. Men han vågade inte, istället vände dom nazisterna ryggen och formerade sig framför oss, mellan oss och nazisterna. När jag skrek igen blev jag slagen med teleskopbatong av samma polis, två gånger, en gång på armen, en gång på benet. Det gjorde mig otroligt frustrerad. Smärtan kändes knappt då, men dagen efter blommade stora blåmärken ut, och ett muskelfäste i låret kändes trasigt.

Nu sög en vän tag i mig, och vi bildade armkrok. Jag hade hamnat lite väl långt fram utan att märka det, och stod väldigt nära nazisterna. Det var bara nån meter mellan oss, och vi började trycka tillbaka dom, poliserna backade med.

Jag är ingen våldsam person. Men inget gör mig så förbannad som nazister. Jag tror faktiskt aldrig jag använt våld på riktigt. Men den här dagen gjorde jag det. Jag sparkade en ung nazist i bröstet två gånger, han flög bakåt några meter men reste sig upp. Trots villervallan kunde jag tänka; och jag tänkte att det var rimligt att göra det jag gjorde. Jag såg honom i ögonen. Han såg rädd ut, och vågade inte slå tillbaka.

Vi fortsatte driva tillbaka nazisterna, och polisen fortsatte försvara dom. Vid ett tillfälle såg jag en väktare hoppa in framför mig och veva på nazisterna med sin batong. Jag tackade honom efteråt, och han log mot mig. Vid ett par tillfällen kastade jag saker på nazisterna. Vid det här laget var vi flera hundra som deltog i att få svinen att försvinna från våra gator.

Hela tiden försvarade polisen nazisterna. Poliserna gav nazisterna möjlighet att fortsätta kasta saker och jag såg hur dom hånflinade mot oss bakom polismuren. Varför de inte vände sina batonger mot nazisterna, och tvingade de att sätta sig ner, grep dom, övergår mitt förstånd.

Efteråt dunkade mitt hjärta i timmar. Jag kände mig otroligt upprymd och stolt. Att vi lyckades berodde på mångfalden. De organiserade antifascisterna var nödvändiga för att slå tillbaka mot de vidrigaste av nazisterna, absolut, men det var vårt numerära och känslomässiga överläge som gjorde oss så starka. AFA och RF-folket var inte mer våldsamma än många andra den här dagen, och jag såg väldigt lite övervåld, tvärtom var det många som gjorde som jag, drev dem tydligt framför oss, utan att slåss.  gjorde det av kärlek för våra gator, vårt torg. Om någon använde mer våld än vad situationen krävde var det polisen, som dessutom gjorde fel från början genom att inte agera direkt mot nazisterna.

Dessutom är det inte så konstigt om man råkar safta på lite extra i sina sparkar eller slag mot en spritt språngande nazist som ger sig själv rätten att med våld hota oss till tystnad medan polisen till och med försvarar dom. I det läget kanske man inte använder EXAKT så mycket våld som situationen kräver. Men det är fan inte mitt fel utan skulden faller enbart på nazisterna och poliserna, jag skäms inte för att jag använde våld den dagen.”