Ola Hakefelt:
”Jag hade varit inne på söder kvällen innan demonstrationen, och av en slump träffat en dam jag hade otroligt trevligt tillsammans med, vilket lett till att kvällen blev mycket längre än jag egentligen tänkt. Vaknade hemma på söndagen i ett inte helt livat skick. Men även om jag inte själv sett så mycket av det rasistiska klottret och klistermärkena som folk reagerat på i Bagarmossen där jag bor så hade jag läst på Facebook om de som blivit attackerade av nazisterna enbart på grund av sin hudfärg och för att de uttryckt motvilja mot nazism. Jag tänkte absolut inte strunta i att visa vad jag tyckte om det som hänt. Hur seg jag än var tänkte jag inte missa manifestationen. Så jag släpade mig till Kärrtorp i mitt trötta tillstånd. Jag stod i utkanten av folkmassan åt tunnelbanan till och hörde ärligt talat inte mycket av vad som sades där talarna stod eftersom högtalarna inte var särskilt kraftiga. Efter en stund hörde jag folk i närheten som ropade saker.
”De kommer!”
”Det här är inte sant!”
Jag tittade åt det håll folk vänt sig och då såg jag gruppen av svartklädda personer som sprang emot oss. När en flaska slog i marken och krossades bara ett par meter ifrån mig vaknade jag till ordentligt. Jag började titta uppåt eftersom jag insåg att flera flaskor kastades. Jag såg en flaska som kom singlande nästan rakt emot mig och tog några steg åt sidan. Ett av mina tydligaste minnen överhuvudtaget är att jag följde den flaskan med blicken när den passerade på högra sidan om mig och landade en liten bit längre in i folksamlingen. Flaskan smällde i backen mindre än en meter från en blond kvinna i 35-årsåldern med sin barnvagn som uppenbarligen försökte ta sig ut från folksamlingen. Jag kommer aldrig glömma paniken som lyste i hennes ögon när hon försökte springa med barnvagnen och tråckla sig förbi alla andra chockade människor.

Här någonstans blir mina minnesbilder lite luddiga, hjärnan hamnade i något märkligt uppvarvat men ändå lugnt tillstånd. Jag minns att jag såg en grupp människor som sprang fram och mötte angreppet precis när gruppen nazister kom fram till oss och att jag någonstans tänkte någonting i stil med ”vilken jävla tur!” Jag såg enstaka poliser men ytterst få. Efter den första sammandrabbningen mellan de som sprang fram och ställde sig framför oss andra, gick jag som i trans. Jag gick inte därifrån men jag gick inte in i själva skärmytslingarna själv heller. Det är inget jag är stolt över, snarare känner jag mig skamsen över att jag överlät riskerna det innebar att stoppa de anstormande nazisterna till andra.
Ett tydligt minne jag har är att jag stod bara några meter ifrån den av nazisterna, som höll en megafon kopplad till ett flyglarm, och tänkte ”varför stänger han inte av det där, det gör ju bara folket ännu räddare!?” I mitt lätt chockerade tillstånd hade det slagit slint i huvudet på mig och jag förstod inte just i det ögonblicket att personen var en av nazisterna.

Efter en liten stund hörde jag en av demonstrationsvakterna ropa strax bakom mig, någonting om att hålla ihop och bilda kedja. Jag tittade ditåt och jag tror att han vinkade åt mig. I vart fall gick jag dit och kopplade armkrok med de som stod där. Vi började alla skandera ”inga rasister på våra gator!” taktfast och tillsammans och ta steg framåt i grupp. Då kom jag tillbaka till mina sinnen lite. Det som hänt hade nog inte riktigt fäst än. Men jag minns styrkan jag kände i gruppen och känslan av att ”nu ska de här jävlarna bort härifrån!!” Allt eftersom nazisterna retirerade bakåt och vi rörde oss långsamt framåt vällde ilskan över vad de här människorna faktiskt gjort över mig. Jag ville bara driva dem bort bort bort! Så länge jag såg dem framför mig i sin klunga ville jag inte stanna. Ändå stannade vi gång på gång. Stod still en stund och började sedan åter röra oss framåt. Varje gång vi rörde oss framåt igen gick jag med. Ibland kastades föremål mot oss av nazisterna. Ibland kastade människor tillbaka föremål mot dem. Jag minns inte exakt vad. Jag har ett tydligt minne av att något helt ofarligt kastades mot oss, nu minns jag inte exakt vad det var, men typ en blomma från en blomlåda eller nåt, som inte skulle ha skadat någon även om det träffat, och jag skrattade till.

Det var som om alla kände ungefär som jag. Bort med de här, de ska inte vara här, de ska inte vara bland folk och kunna attackera fler människor. Nazisterna såg inte slagna ut. De såg fortfarande farliga ut, någon eller några hade sköld. De höll formation.

Till slut var vi ute i skogen. Vi ropade gång på gång åt polisen att gripa nazisterna, redan innan vi kom till skogen, men de bildade bara mur och backade långsamt tillsammans med nazisterna. I en liten backe bakom Kärrtorps IP blev vi stående och skanderade åt gruppen nazister, med en poliskedja framför oss. Någon ropade att nu hade vi drivit dem ut i skogen, nu kommer vi inte längre, nu går vi och avslutar vår manifestation. Men jag kunde inte med att gå därifrån så länge jag såg nazisterna framför mig. Jag ville se dem gripna efter vad som hänt. Till slut försvann de dock in i skogen och även poliskedjan upplöstes. Först senare fick jag reda på att de gripits av en ren slump i Bagarmossen eftersom en polis råkat stöta på dem när de återvände till sina bilar som stod där. Det gjorde mig oerhört upprörd! Från det att vi tagit oss en bit ifrån torget fanns mängder av poliser på plats och ändå lät man dem bara försvinna in i skogen och flera av dem hade säkert kunnat undgå att ens bli åtalade om inte den här polisen sprungit på dem på ren tur i Bagis.

Jag var trots allt ganska lugn när jag tagit mig tillbaka till torget och oerhört lycklig över att vi inte lät dem vinna! När jag hörde vänner berätta om deras barns upplevelser och intryck av det som hänt bubblade ilskan upp igen, nästan ännu värre än under själva händelsen. Eftersom jag själv inte är förälder hade jag först inte reflekterat ordentligt över hur ett litet barn måste ha upplevt det som hände.

Jag tänkte mycket efteråt och tänker fortfarande ofta på vad effekten hade blivit om de hade lyckats med det som de försökte åstadkomma. Det är uppenbart för mig att de ville få människorna som samlats på torget att bli livrädda och fly i panik. Att upplösa hela tillställningen och därigenom förhindra vad de såg som en ”anti-svensk” manifestation. Jag kan inte ens tänka mig den rädsla och uppgivenhet som kunde ha spridit sig i hela det här området om de lyckats. Och vad barnen tagit till sig händelsen om vi ”goda” vuxna inte lyckats köra bort dessa elaka människor som kom och attackerade oss med knallskott, bengaler, flaskor och knivar. Hur skulle föräldrarna kunna förklara det? Hur skulle de ha kunnat få barnen att inte känna sig rädda i sina egna kvarter – när många inte ens lyckats med det trots att vi körde bort dem!

Tack vare att vi drev ut dem i skogen spred sig istället en känsla av att de inte kan ta de här områdena ifrån oss. De kan inte få oss att leva i rädsla och akta oss för vad vi vågar säga högt. När jag nu hör att människor som hjälpte till att stoppa nazisternas attack och tvinga bort dem från bebyggda områden där de kunnat skada fler människor ska åtalas för ”våldsamt upplopp” tappar jag nästan tilltron till rättssystemet. Hur kan det vara ett ”upplopp” att tvinga bort ett pack våldsverkare från andra människors närhet så att de inte kan skada fler än de redan gjort? Jag kan verkligen inte förstå det!

Jag har alltid avskytt själva tanken på att döma människor utifrån deras ursprung, sexuella läggning eller kön. Jag har däremot aldrig organiserat mig, bara gått i demonstrationer och alltid tagit ställning i vardagen. Nu är jag däremot en stolt och aktiv medlem i Linje 17 mot rasism.”