Johan:
”Jag och min sambo var som vanligt lite sena, tänkte väl att det aldrig brukar komma igång förrns några minuter efter utsatt tid. Vi hade med oss vår hund och förväntade oss en trevlig stund. Vi gick från enskededalen genom villaområdet. När vi har kanske 500 meter kvar så hör vi ljudet av flyglarm och panikartade skrik. Vi tänkte båda två ”Det är fullt kaos här! Vafan händer!”

Vi kommer fram till trappan ned till kärrtorps torg och möts av mängder med föräldrar och barn som springer från torget, en del stannar till ovanför trappan för att se hur saker utvecklas och prata med och lugna sina barn. En del delar upp sig; ”du tar barnen, jag måste tillbaka”. En del flyr helt från platsen. En del med hund går därifrån fort, en del stannar kvar.
Vi  står ett litet tag ovanför trappan och försöker smälta vad vi ser och hör, ett rökfyllt torg, vad vi kunde se då, ingen polisnärvaro alls. En tydlig front där man såg att människor slogs, och en minst sagt kaotisk ljudbild. Vi hörde hur knallskott smällde, stenar och flaskor som landar på marken. Barnskrik.

Vi tog oss ned på torget, gick upp jämsides med folkmassan för att se vad som hände, vi ville båda hjälpa till på något sätt, men kände oss ganska så maktlösa. Vi såg hur nazisterna var få men målinriktade, de var alla riktade mot samma mål. De kändes koordinerade, tränade. Folkmassan stod emot bäst den kunde. Polisen försökte komma in emellan, riktade omotiverat våld mot demonstrationsdeltagarna, försökte mota bort nazisterna. Vi var fyllda av adrenalin, upprörda, chockade.

Vår hund skar sig lite i en tass på en glasbit från en flaska så jag kollade på marken och såg att det var blött runt om glasbitarna, vätskan som var på marken hade en oljig kvalitet, luktade typ lösningsmedel eller bensin. Jag minns att jag tänkte att nazisterna måste försökt kasta molotov-cocktails på folkmassan, kom senare på att det kan varit utan att tända eld på dem, i hopp om att bengaler och sånt som de kastade in efter skulle tända eld på vätskan.
När folkhopen fick momentum och började mota bort nazisterna gick vi med och kände oss redan då väldigt stolta över människors uppslutning och samstämmighet, vi skrek med i slagorden. Men jag kollade mig alltid bakom ryggen, kollade upp på sidogator för att inte bli överrumplad. Rädd, men stolt. Arg, men glad.

Jag förstod inte varför poliserna inte beslutade sig för att gripa dem med en gång. Förstod inte hur det kom sig att de nästan konstant hade ryggarna mot nazisterna, trots att nazisternas slag och våld ibland träffade polisen. Polisens egna bedömning verkar ha varit att prioritet vara att skydda nazisterna, inte att skydda manifestationen. Jag förstår verkligen om många som var där har svårare att lita till polisens skydd nu.”