Marita:
”Jag bor i närheten av Kärrtorp och tänkte att det kan väl  inte vara så farligt.., en manifestation kl 12 en söndag, direkt efter högmässan…, jag vet att jag tänkte att nazister o huliganer är väl bakfulla och ligger och sover så dags…

Jag är 60 år, uppväxt i Skåne dit många judar kom efter kriget. Jag minns hålögda människospillror, tatuerade siffror på armar och ben(längst ner bak strax ovanför hälen). En kamrat född i Auschwitz på senvintern 1945. Min pianolärare var överlevande från Ungern, ja, ni förstår….
Så jag tog vovven och gick till Kärrtorp. Barn sprang in o ut på Reflexen där de hade söndagsverksamhet. Barnfamiljer o julgransförsäljare på torget. Två ungdomar spelade gitarr o saxofon och sjöng lite. Regnet hängde i luften. En flicka hinner bara säga tre meningar i mikrofonen så BOM!! Jag hör någon säga: ”De är här!” Jag ser en klunga maskerade män med långa käppar med svarta vimplar i ändarna som de börjar veva med mot människor. BOM!! Igen. Rök. Jag hör flaskor. Då inser jag att vi blir attackerade och vi är fångade i en fälla på det där torget som har hus på tre sidor. Ett flyglarm viner. Flera killar/män försöker skydda oss andra och tar stegar o grejer som finns till hands för att freda sig mot käpparna. Någon tar bengalerna, som rullar in mot barnvagnar och hundar, och kastar ut dem från torget. Tre stackars poliskonstaplar hoppar runt som Papphammar och försöker freda sig med pepparspray. Folk börjar tränga på där jag står. Fan! Måste ta mig bort med min 11 år gamla hund! Flera med barnvagnar försöker komma undan och vi tar oss in på ICA. Handlaren släpper in oss snabbt och drar ner jalusierna till affären och släpper sedan ut oss bakvägen. När vi kommer ut på torget igen har polisen fortfarande inte dykt upp. Vi står skakande på torget en stund. Skanderar tillsammans med barnen från Reflexen som också vågat sig ut igen. När jag börjar gå hemåt är det helikoptrar i  luften och polisbilar av olika slag är på ingång. En polisbil blockerar gatan och jag kan inte låta bli utan säger: ”Är det dags för er att komma NU?!” De ser lite generade ut.
Väl hemma sätter jag på nyheterna och hör hur man säger att ”bråk uppstått mellan demonstranter…, en demonstration som spårat ur….” Där och då tappade jag definitivt förtroendet för nyhetsrapporteringen och de som just nu ”leder” det här landet. Söndagen därpå var vi 20 000!!! Helt fantastiskt att så många förstod vad som hänt och reste sig ur sofforna och gick ut. Jag gick till La Mano också efter knivdådet i Malmö. Inte för att jag är så förskräckligt antifascista så jag skanderar på spanska på något sätt, utan ENBART för att vara säker på att veta vad som hände och se med egna ögon. Det finns inget annat vi kan göra nu. Vi måste se med egna ögon för det vi får höra på nyheterna stämmer inte alltid…… Jag är tant och mormor och vad SD kallar vänsterextremist……”