Ylva:
”Jag var förkyld den där söndagen men det kändes viktigt att gå till Kärrtorp, för viktigt för att stanna hemma, och en lugn manifestation skulle jag ju orka med. Vi tog tunnelbanan trots att vi inte bor långt från Kärrtorp och jag minns att jag spanade ut över torget från tåget, jag såg inget bråk eller några motdemonstranter och stämningen såg ut att vara god.

När vi kom ut på torget pratade vi kort om att det var väldigt få poliser där, men så mycket folk så nazister skulle nog inte ta sig dit ändå. Inte till en manifestation med de boende i området, familjer, vagnar, rullatorer, musik…
Talen och musiken började och ungefär tjugo minuter in i manifestationen hörde jag plötsligt ”de kommer”, ”nazisterna är här” och så en smäll. En smäll till. Vi backade lite samtidigt som en glasflaska landade helt nära. De med barnvagnar rusade åt motsatt håll, vi stod mitt i och visste inte åt vilket håll vi skulle gå. Det var så chockartat.

Många hade precis som vi backat en bit mot torgets västra del men ganska snart var vi en stor massa som rörde oss mot nazisterna istället. De skulle inte få köra bort oss från vår egen antifascistiska manifestation, det var de som skulle därifrån. De skulle backa och inte få komma undan med att kasta flaskor och smällar mot barn, mot oss, mot äldre med rullator. Och eftersom polisen inte klarade att göra sitt jobb, att skydda oss, så var vi tvungna att göra det själva.

Först blev jag chockad och rädd men sen stärkt av att vi var så många fler än dem. Jag är oerhört tacksam mot dem som gick i det främsta ledet mot nazisterna för jag vågade det inte själv.”