C:
”Jag var där med min dotter på 6 år för att visa att vi tillsammans måste stå upp för allas lika värde. Jag hade i åtanke att det KUNDE hända något. Därför tog jag inte också med min son på 1 1/2 år. Men jag tog ändå beslutet att ta med min dotter. Det var ju ändå en fredlig demonstration, som kändes viktig med tanke det klotter aktiviteter och dom hot som förekommit i området från nazisternas sida. Henne kunde jag bara ta under armen och springa om det skulle inträffa något, var min tanke. Mycket riktigt brakade det loss efter det att manifestationen hade hållit på ett tag. Jag hörde skrik och såg att nazisterna stövlade in med rök och smällar och ljudet av krossat glas. Det tog några sekunder att inse allvaret och springa därifrån med min dotter. Vi sprang bort mot Skarpnäcks gamla skola. Min dotter höll på att kräkas att lukten från röken. Kanske även av rädsla. Hon blev givetvis skärrad och rädd liksom jag och började gråta.
Jag visste ju inte åt vilket håll nazisterna tog vägen. Jag var rädd att dom skulle storma vidare mot det håll jag och min dotter sprang. Som tur var så kom även hennes mamma dit, mitt i kalabaliken som var.
Det var många frågor som kom i efterhand från henne. På så sätt tog vi hand om henne efteråt när det lugnat ner sig och vi satte oss på det lokala fiket vid torget.
Jag liksom många andra reagerade i början när vi kom dit, att det endast fanns EN piketbil med poliser. Med tanke på de aktiviter från SMR som varit i området. Det kändes naivt och att polisen inte tog dessa aktiviteter på allvar. Jag förstår fortfarande inte hur polisen tänkte.
I efterhand gjorde denna händelse mig mer förbannad än rädd. Det var en självklarhet att vara med på den stora manifestationen en vecka senare. Men då utan barn. Och jag kommer fortsätta visa att jag står för allas lika värde oavsett hudfärg, sexuell läggning eller varifrån vi har vårt ursprung. Jag är inte ett dugg rädd för dom där små och rädda människorna som kallar sig nazister. Ser jag dom så kommer jag visa min avsky för deras åsikter.”