Felicia:
”Jag stod leende och lyssnade på ett tal som stärkte mig ändå ut i fingerspetsarna när jag hörde skotten. Min mamma tog tag i min arm och drog mig snabbt bakom sig för att skapa en mur framför mig och hotet jag då inte visste vad det var. Det var när jag hörde ”Nazisterna är här” skrikas ut som jag började förstå vad som hände. Människor flydde springandes med barn slängda över axlar och det blev fort nästan tomt på folk. Då hör jag hur en modig fantastisk själ skriker i en megafon att vi ska stå enade, det är inte pistolskott, låt de inte skrämma er, vi är starka, inga nazister på våra gator.

Folket kom snabbt tillbaka och ställde sig tätt ihop. Jag kommer ihåg hur tårar rann ner för mina kinder när vi skrek högre och högre att vi inte ville ha det här. Hur vi steg för steg gick närmare, modigare ju längre fram vi kom, starkare ju fler vi blev. Mina ben skakade och hjärtat gick på högvarv och jag höll i min mammas hand och min yngre kusins i den andra.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt 17 åriga liv så som jag var den dagen men jag har även aldrig varit stoltare. Jag struntar i vad media säger om vänster och högerextremism hit och dit. Vi var rädda människor hela bunten men vi var fan i mig fantastiska.”