Anders:
”När jag fick höra talas om demonstrationen ett par veckor innan kände både jag och min fru instinktivt att vi ville vara med. Men samtidigt kände vi oro. Var det säkert att ta med våra barn (3 och 6 år gamla)? Det var ju trots allt en demonstration mot nazism och rasism och en specifik grupp nazister som verkade betrakta Kärrtorp med omnejd som sitt nya territorium. Vädret var inget vidare, men när vi cyklade från Bagarmossen till Kärrtorp passerade vi flera vi kände som var på väg mot samma håll och det kändes bra. Väl där var det lugnt och till vår lättnad var det många vi kände som hade med sina barn till demonstrationen. Min fru gick fram till en av de fåtal poliser som stod på plats (som hade en väst det stod ordningsvakt eller något liknande på) och frågade hur läget var:
-Är det säkert att vara här med sina barn?
-Javisst, svarade polisen, det här är en fredlig demonstration. Ingen anledning till oro.

Min fru och vår yngsta dotter gick till korvkiosken och köpte fyra korvar. Jag stod med vår äldsta dotter framför Turteatern och försökte höra vad de som höll tal pratade om. Det var inte så lätt eftersom högtalarna inte var så kraftfulla och ljudet dämpades av människorna som stod mellan oss och scenen. Jag träffade några vänner och pratade litegrann om det trista vädret och att den verkliga uppslutningen alltid är sämre än uppslutningen på Facebook. Min fru kom tillbaka med med korvar och vår yngsta dotter ville absolut gå in i Turteaterns foaje och äta korven där, eftersom det var så ruggigt ute. De gick in.

Då small det till.

-DE KOMMER! ropade någon och jag tittade upp mot backen, ett femtiotal meter från den korvkiosk där min fru och min yngsta dotter några minuter tidigare stått i kö och ser ett trettiotal svarklädda beväpnade män kasta saker rakt mot oss. Det ryker från bengaliska eldar, det smäller som kanonskott eller granater. Fattar snart att det är smällare och att ljudet från dem förstärks av ekot under bron och när ljudet studsar mellan väggarna på torget. Det kastas flaskor och stenar.
-Shit, shit, shit tänker jag. De vill döda oss. 
Jag sliter med min dotter mot Turteatern och sliter upp dörren. Där sitter min fru på golvet med vår dotter och håller för öronen. Där ute låter det som krig och luften är fylld med rök. Flera barnfamiljer har tagit sig in i foajen för att fly larmet utanför. 
Turteatern är just denna dag abonnerad av en danskurs som har avslutande dansuppvisning. En man (som jag tror var pappa till en av barnen) får något slags spel och vill kasta ut alla obehöriga:
-Ut härifrån, skriker han. Ingen som inte hör hit ska vara här.
Samtidigt kommer en kvinna in i foajen från salongen med motsatt reaktion:
-In allihop kom in i salongen. 
Tillsammans med henne får vi mannen att förstå att det är krig därute:
-Inga barnfamiljer ska ut dit.

Så här i efterhand har jag tänkt mycket på just den där grejen. Mannens reflexmässiga: Jag vill skydda min familj, ut!-reaktion. Gentemot kvinnans medmänskliga reflex att skydda, rädda. 

Det kändes som att vi låg där i en hög på golvet i foajén i en mindre evighet. Och ett tag kändes det som att vi var fångna och att de där svartklädda skulle ta sig in och döda oss. Det var en var en känsla av skräck och en ilska mot mig själv: hur kunde jag vara så jävla dum och ta mina barn hit?
Plötsligt tystnade det utanför. Jag kikade ut och kunde se hur torget var helt tomt och folkmassan hade rört sig bortom torget. Vi gick ut med barnen mot våra cyklar:
-Vart kommer allt glas ifrån, undrade min äldsta dotter.
-Krossade glasflaskor, sa jag, och insåg att jag inte riktigt visste hur jag skulle förklara det som skett för min dotter. 
-Det finns onda människor, sa jag. 
För det var så jag kände. Vi hade blivit anfallna av ondskan personifierad och där stod vi nu på ett torg av glas, och cyklade på skakiga ben hem mot vårt hem, som plötsligt inte alls kändes så fantastiskt längre.
All den kärlek man hade känt från sina medmänniskor de senaste åren hade krossats av ett trettiotal män med förvridna hjärnor, hat och krigslust. 

När jag kom hem från demonstrationen kunde jag inte låta bli att googla på SMR och insåg då hur bisarrt det var att tro att detta skulle bli en lugn demonstration. De hade ju laddat i flera dagar och under själva attacken rapporterade de kontinuerligt om vad som hände som att det var en fotbollsmatch mellan ”svenskhatarna” och de själva.

Polisens bedömning var katastrofal. Ett svek mot de poliser som var där och ett svek mot oss fredliga demonstranter som med tillstånd demonstrerade för grundläggande värden i vår demokrati.  
Ett tack till de poliser som var där, och ett tack till de demonstranter som var med och skyddade min familj när nazisterna anföll. Även ett tack till de utländska journalister (exempelvis CNN) som från början berättade som det var: En svensk antirasist-demonstration anfölls av nazister.”