Jonas:
”Jag bor i en annan förort så jag kom dit med tåget och mötte upp en kompis på torget. Vi stod och lyssnade på talen och frös och jag var lite bakis. Jag minns det som att det var kallt. Vi pratade och lyssnade på tal. Jag var hungrig så jag gick in i butiken. Där köpte jag bröd och en liten flaska med brämhults som det var rea på för de höll på att gå ut och jag minns att jag tänkte att det var soft för de är goda, men rätt dyra. När jag kom ut ur butiken hade jag inte hört något. Jag bara möttes av en våg av springande folk och jag såg bengalerna och hörde knallskott.  Jag fattade att det var SMR. Och jag visste att de brukar hugga folk med kniv. Trots att jag brukar vara med på rätt mycket demonstrationer är jag ofta rädd när det blir bråk. Men nu var jag inte rädd. Jag tänkte bara att jag måste slåss mot dem, att det inte fanns några andra som kunde försvara oss, att vi måste göra det själva.

Och det var en massa gamla och folk med barn. Nazisterna kastade flaskor och bengaler rakt mot folk med barn. Vad fan gör man? Jag är suger totalt på att slåss och har knappt gjort det sen högstadiet, men jag blev så fruktansvärt arg. Så jag sprang mot dem ändå och jag kastade min flaska på dem, fast jag tror jag missade. Dessutom var den ju av plast. Sen kom jag fram och då fattade jag ingenting. Allt var så förvirrat. Jag visste inte vem som var vem. Det var två personer som rök ihop mitt framför mig och gick upp mot den ena för den ena i huvudet för jag tänkte att han såg ut som en nasse, men sen verkade det som att han kanske inte var det ändå, så jag gjorde det inte. Det var tre poliser där så vitt jag såg och de kunde inte göra så mycket.

Sen blev nazisterna tillbakatryckta, kanske av att fler och fler folk kom för att slåss men förmodligen mest för att det fanns folk bland oss om var rätt bra på det. När jag vände mig såg jag att många som sprungit iväg hade börjat vända tillbaka. Det fantastiskt att se, och vi skrek inga rasister på våra gator och kampen fortsätter. Jag vinkade också och ropade åt folk att de skulle komma med och jag tänkte att jag kunde bli dömd för anstiftan till våldsamt upplopp som folk blev efter Göteborg för att ha vinkat. Jag var också helt omaskerad. Men just då sket jag i det. Det viktigaste var att de inte skulle få torget. Att de inte skulle kunna driva iväg folk på flykten igen och börja misshandla folk på måfå. Det låter som värsta klyschan men det kändes jätteviktigt det där med barnen. Det gör mig fortfarande helt tårögd av raseri att tänka på. Så istället var det vi som drev iväg dom.

Men det tog inte slut på torget. Hela vägen upp till skogen pressades de tillbaka och jag tror tre gånger gick de till motangrepp och försökte jaga oss på flykten igen och det blev slagsmål. Det var rätt våldsamt. Jag minns inte allt men folk blödde massa. En kamrat precis bredvid mig fick en trasig glasflaska kastad hårt mitt i ansikte. En nazist fick en spetsig pinne i ögat. Jag tror aldrig jag kastat så mycket sten i hela mitt liv. Jag kastade även småpinnar och allt annat jag kunde hitta (hade det funnits kottar hade jag typ kastat det med). Jag såg inte killen som blev knivskuren, men som jag minns det så hängde det hela tiden på ett hår. Trots att typ halva demonstrationen ställde upp bakom var det bara några få som slogs som var vana att slåss. Och om några av dem (typ afa och rf som alltid får ta så mycket skit) blivit nerslagna så skulle de kanske kunnat tvinga alla på flykten igen. Så jag kan förstå att han gjorde det, även om det var i ryggen. Om han inte gjort det hade nazisterna varit en mer och kanske fått övertaget och alla börjat springa iväg igen och då hade de nog säkert dödat nån. Situationen var osäker hela vägen upp tills vi kom till skogen. Kanske för att det fanns så mycket sten där. Eller att så många av nassarna fått skador. Tillslut försvann de iväg bakom ett stängsel iaf, skyddade av poliser.

När vi kom tillbaka var det fullt av poliser i centrum.  Många av oss var maskerade och när vi gick över vägen fick vi värsta jubelapplåden av demonstrationen. Det kändes som en varm och kärleksfull kram. Men jag tror att det är därför som polisen är som tokiga i sätta dit folk för våldsamt upplopp nu. De vill typ ha den där applåden. Det är liksom den som är våldsmonopolet.

Såhär i efterhand tänker jag iaf att både nazisterna och polisen gjorde bort sig otroligt den dan. Men att en massa  vanligt folk verkligen inte gjorde det. Tillsammans visade vi framförallt oss själva att vi kan vara  starka, om vi bara håller ihop. Och jag hoppas att folk inte känner sig rädda efter det här utan stärkta. Att folk vågar ta plats och säga ifrån inte bara mot fascisterna utan allt som är fel,  utan rädsla för att attackeras. Men det är förjävligt, de som tagits av polisen. Inte bara han Joel utan de andra också. Det är ju folk som gjort precis som jag och väldigt många med mig och försvarat oss. Och av alla mer eller mindre lyckade grejer i mitt liv (politiska eller opolitiska) så kan jag säga att det där så kallade våldsamma upploppet är en av de saker jag är absolut mest stolt över. Och om de blir dömda för det så är det fan riktigt jävla sorgligt.”