Sofia:
”jag ser på bilder och minns utifrån dem
fragment och scener, små bitar av minne.
efter larmet, smällarna, flaskorna, stenarna kom tanken:
vad händer nu, vart tar vi vägen?

men det var så många
som inte sprang hem
och tack vare dem
sprang jag inte hem

jag var så rädd
och det är det jag minns bäst
färger, ansikten, konturer försvinner
men att vara rädd
det minns jag bäst

jag följde med i riktning mot nazisterna
för att mota bort dem
jag skakade, men ändå
visste tänkte nånstans kände
att det här är det enda som är rätt

ändå fattar hjärnan lustiga beslut i svåra situationer,
för uppe i skogen mötte jag en bekant
nazisterna hade nästan skingrats
vi skulle snart kunna vända igen
vi hade jagat upp nazisterna
och en flygande sten hade precis slagit av mössan på min killes huvud
min bekant sa
hej hur är det
och jag sa
det är bra, hur är det själv”