Anonym:
”Jag hade fått info om några händelser i Kärrtorp via Facebook. Att Svenska Motståndsrörelsen haft en övning på Kärrtorps IP, jag hade aldrig hört talas om dem tidigare, läste på mer om dem och tyckte att det var förfärligt.

När en manifestation mot dessa mörka krafter arrangerades på torget i Kärrtorp var jag tvungen att delta. Jag säger tvungen för att alternativet att avstå hade känts fegt.

Jag var orolig innan och tänkte att här kan vad som helst hända, tänk om någon (nazisterna) lagt en ut en bomb eller skjuter ned oss. Tankarna gjorde mig inte jätterädd men de fanns där. Jag lider också smått av klaustrofobi, är känslig för stora folkmassor.
Mot den här bakgrunden höll jag och min vän oss lite i utkanten, nära trappen upp mot Konsum. Vi lyssnade på och stod rätt nära dem som talade. Jag såg inte vad som hände, hörde bara att det small till, som om någon sköt in i folkmassan. Jag blev rädd för livet och sprang upp mot Konsum. Det small flera gånger och folk skrek. Vi ställde oss i hörnet mot Söderarmsvägen för att försöka se vad som hände. Folk stod kvar på torget, några verkade försöka bemöta attacken. Alla började sjunga ”inga rasister på våra gator”. De som attackerat blev bordrivna bit för bit mot Nackareservatet. Vi gick bortåt i samma riktning och såg chockade barn och vuxna stå längs vägen. Polisbilar anlände. Efter en stund gick vi tillbaks mot torget, jag såg blodfläckar på flera ställen på marken på gångbanan vid parkeringen, även på en polisbil fanns blod på rutan. Det såg otäckt ut, overkligt. Efter en stund återupptogs manifestationen. Det var med blandade känslor. Det var så otäckt det som hänt, samtidigt så fantastiskt att nazisterna blev utjagade i skogen.

Jag tycker att det var modigt av dem som vågade bemöta attacken på nära håll. Jag är glad att det fanns några där som försvarade mig. Poliserna på plats hade inte en chans, oerhört märkligt och uselt att det inte var fler poliser där. Dagarna efter hade jag mycket svårt att koncentrera mig på något. Jag var ofokuserad, orolig, ledsen och instabil. Än idag börjar jag gråta när jag tänker på vad som hände och när jag ser filmer på vad som ser ut som en krigszon. Det som är allra värst är att tänka sig att det existerar ett sådant hat, att så mörka krafter finns, att de vill skada och förgöra andra människor.”