Jenny:
”Jag bor 10 minuters promenad från Kärrtorps centrum tillsammans med min partner. Vi promenerade till demonstrationen tillsammans den här morgonen. I solen pratade vi i förbigående om huruvida några nassar kunde ha irriterat sig så mycket på den anti-rasistiska samlingen att de skulle dyka upp. När vi kom fram till torget skrattade vi nästan åt oss själva och kände oss paranoida – lite skadade av att under flera år ha deltagit aktivt i anti-fascistisk och anti-rasistisk kamp. Torget var fullt av rullatorer, barnvagnar och hundar. Av människor i alla åldrar, vanliga familjer som inte såg ut att någonsin ha gått i en demonstration förut. Jag tänkte att en sån här familjesammankomst med så mycket barn och andra sårbara människor aldrig kunde bli föremål för aktivt motstånd, ens från en så galen grupp som SMR.
Stämningen var lugn men allvarlig.  De flesta närvarande bodde i området och var väl medvetna om vad som stod på spel. En nazistisk grupp försökte ta över deras hemort. De hade under de senaste veckorna snabbt lärt sig att känna igen symbolen för en grupp de aldrig ens hört talas om innan eftersom den börjat möta dem på lyktstolpar, på soptunnor, på husväggar och på portar. Jag och min partner hälsade på vänner och grannar. Vi applåderade tre punkiga tonårsbrudar som framförde en egenkomponerad låt mot SD och rasism. Då.

Det första som hände var att ett flyglarm började tjuta. Vi stod mitt i folkmassan. Alla tittade sig förvånat omkring. Då smällde det första knallskottet och flera runtomkring oss skrek ”Nu kommer de! Nu kommer de!”. Jag tittade mot tunnelbaneutgången och såg svartklädda människor röra sig mot oss. De kastade glasflaskor, brinnande bengaler, smällare och stenar – rakt mot oss! Rakt in bland alla barnen! Fullständig panik utbröt.

Vi snubblade över hundar samtidigt som jag försökte mota bort människor så att det kunde bildas en gång där vuxna med barn kunde ta sig bakåt, bort från dem som attackerade oss. Folkmassan föste dem bakåt, bortåt, snabbt, nästan hårdhänt. Jag minns en man med skräck i ögonen som bar på en barnvagn och försökte springa. I vagnen satt fortfarande barnet men jag kan inte minnas om barnet skrek eller grät – jag minns inte barnets ansikte, bara den vuxnes.

Jag och min partner tittade på varandra. ”Vi står kvar! Vi kan inte springa!” Jag minns inte vem av oss som sa det men vi insåg båda vad som gällde. Sprang vi nu skulle vi behöva springa för överskådlig framtid. Sprang vi nu skulle torget och alla gator runt det vara farlig mark, den skulle vara deras.

Min partner skrek till mig att vi måste hålla varandra hårt i handen så att vi inte skulle komma ifrån varandra. Jag kände hur hens hand, hur hela hens kropp darrade av adrenalin och rädsla. I efterhand berättade hen att hen inte varit rädd för sin egen skull men livrädd för att någon av de flygande glasflaskorna med okänt innehåll skulle träffa mig i huvudet. Själv var det enda jag kunde tänka ”Tänk om vi hade tagit med hunden”. Bara fem minuter tidigare hade jag tänkt att vi borde tagit med den och nu stack det i min händer av rädsla vid tanken på att hunden, den lilla vita hunden som jag älskar, skulle befunnit sig mitt bland det här kaoset. Jag hade aldrig förlåtit mig själv.

Vi började gå mot dem som attackerade oss. Samtidigt skrek jag till alla jag kände igen och frågade om de sett J, vår vän som försvunnit framåt i massan när attacken började, trots att hen i början skrikit att hen ville dra därifrån, att det kändes för farligt. Efter de första två minuterna av panik och kaos blev jag lugn igen. Lugn och vansinnig.

Jag höll min partner hårt i handen medan vi föll in i kören som skanderade ”Inga nazister på våra gator!” samtidigt som vi sakta sakta gick mot våra angripare, istället för att springa från dem. Det var i den stunden som händelsen tog en ny riktning för mig personligen. När jag tittade mig omkring var det nämligen hundratals människor som gjorde samma sak. Inte bara våra vänner, inte bara luttrade aktivister och anti-fascister utan grannar, boende, vanliga Söderortsbor som också insett att om vi som anti-rasister lämnade skådeplatsen för det här våldsamma skeendet så skulle vi överlämna den till Dem.

Jag har aldrig varit med om det förut. Min tidigare erfarenhet har varit att vi kunnat befinna oss mitt i en välbesökt solig park en sommardag utan att någon av de ”vanliga” människorna runtomkring oss någonsin rest på sig, ställt sig bredvid eller bakom oss när nazister dykt upp. För första gången kände jag inte att jag och mina vänner stod ensamma. I Kärrtorps centrum stod vi ALLA enade mot nazismen och våldet som anföll oss. Det var en fantastisk känsla.

Jag tror att vi som kände till Smr och som stått öga mot öga med nazister sedan tidigare var räddare än många av dem som för första gången mötte fascister i verkliga livet. Det enda jag kunde tänka var att människor, trots sin rädsla, inte förstod exakt hur farliga de här galningarna är. När folkmassan drivit nassarna ända bort till skogsbrynet såg jag hur fler och fler människor följde efter in bland träden. Jag såg folk med barn i tioårsåldern och äldre människor som inte såg ut att kunna springa snabbt från en farlig situation. Rakt upp och ned skrek jag såg högt jag kunde ”Det är INTE lämpligt att ta med sig barn in i skogen! Den här gruppen är känd för att alltid bära kniv!” Ett äldre par några meter bort tittade chockat på mig. ”Bär de kniv?” Trots det de just upplevt, att brinnande föremål och glas regnat över dem, kunde de ändå inte i sin vildaste fantasi tänka sig att någon skulle vara beredd att dra kniv mot dem, enbart för att de stått upp för en stadsdel fri från rasism och fascism. Så verklighetsfrämmande är nazisternas beteende.

Detta är min uppfattning om händelsen i Kärrtorp: de fascistiska aktivisterna från SMR var fullt förberedda på att någon kunde dö för deras händer den dagen. Du beväpnar dig inte med sköldar, kevlarklädda handskar, flaskor med brandfarlig vätska, gatstenar, knivar, bengaler och knallskott om du inte är ute efter att skada människor allvarligt. Deras mål var inte att enbart skrämmas genom sin närvaro – jag är fullt och fast övertygad om att deras mål var att skada, med dödlig utgång eller ej. Jag såg en nasse kasta en brinnande bengal – ett nödbloss som blir över 2000 grader varmt – mot obeväpnade civila människor. Den landade bara någon meter från en barnvagn. Människor – journalister, arbetskamrater, släktingar, politiker – som kritiserar hur anti-rasister reagerade på angreppet den där dagen i Kärrtorp förstår inte hur situationen var. Den dagen du ser en bengal landa någon meter från ditt barn medan du i panik försöker ta dig därifrån vill jag veta hur mycket motstånd du anser är legitimt att göra mot fascister som vill skada eller döda dig. Tills dess kan du hålla käften. Det är ett jävla övergrepp att kritisera hur vi som blev angripna försökte hantera den farliga otäcka overkliga situation vi befann oss i.”