Maria:
”Jag tar bilen till Kärrtorp, parkerar uppe i backen vid vändplan. Jag är lite motvillig, vädret är trist, kallt och regnigt, men det känns viktigt att manifestera allas vår rätt till det offentliga rummet, så en liten stund kan jag ju stanna, tänker jag. När jag kommer till torget är där redan rätt mycket folk, en scen med ljudanläggning och några banderoller och fanor. Min son är på plats med sina kompisar, det finns en polisbil och några poliser står på ena sidan av torget. Stämningen är positiv. Jag står lite i utkanten av demonstrationen vid pressbyrån, när programmet på scenen börjar. Plötsligt överröstas ljudet från scenen av ett larm, och något som jag då uppfattar som skott. På andra sidan tunnelbaneingången, en ganska bra bit från folksamlingen ser jag en grupp män, några av dem är  maskerade, de kastar föremål mot demonstrationen. Här tappar jag tidsuppfattningen, det kan ha rört sig om sekunder eller minuter.
Min första reaktion är skräck, min hjärna kan inte tolka informationen,  jag kan inte  förstå vad det är som händer och rusar instinktivt in bland människorna. Det är kaos bland demonstranterna, många springer undan och en Absolut Vodka flaska krossas mot gatan strax brevid mej. Demonstrationsvakterna försöker skapa ordning och ställa sig emellan, ett antal demonstranter rusar fram och motar undan gruppen. Jag ser inga poliser. Från scenen ropar någon, ”Håll ihop” och ”inga nazister på våra gator” . I och med det byts min rädsla till en vrede som jag inte känt sedan jag var hormonstinn tonåring, jag drivs av känslan ”dom där jävlarna ska bort härifrån” och att vi måste backa upp de som vågar gå i första ledet och ta stryk. Exakt vad som hände längst fram kunde jag som fegis inte se, bara att det var slagsmål och att det var tre poliser som var fullständigt maktlösa, men ganska snabbt formerades en tät grupp av människor som tillsammans drev nazisterna över busstorget, genom gårdarna bort mot skogen bakom IP. Inte förrän nere på gatan börjar jag se poliser, på vägen mot skogen bildas två ”läger” med polisen emellan, polisen går med ryggarna mot nazisterna och håller ”oss” på avstånd. Nazisterna motas upp på kullen vid stängslet och polisen vaktar och folket börjar efter en stund att skingras. Jag fortsätter ner genom skogen runt IP, för att se om jag ser min son, men går tillbaka till torget där jag hittar honom. Människor samlas på nytt på torget, lite förvirrade först, men sedan slutför man programmet, och avslutar med en känsla av att ha vunnit. Men när jag åker hemåt är jag ändå skakig och lätt chockad över vad som hänt.
Den 15e december förändrades min världsbild på gott och ont; jag började för första gången efter att ha bott många år i Bagarmossen att känna mej otrygg när jag rör mej ute ensam, men jag känner också en otroligt stark kraft och trygghet i den solidaritet och värme som finns mellan oss bybor. Jag inser att jag har varit naiv när jag föreställt mej en naziztisk motdemonstration, och att jag under alla de samtal jag har haft med barnen genom åren, utifrån antivåldsprinciper att ”våld föder våld”, att ”inte sänka sig till samma nivå” att ”förändra genom att prata” faktiskt har haft fel; det FINNS situationer när det är nödvändigt att möta våld med våld! Jag är oändligt tacksam över de som vågade stå upp och slå tillbaka i Kärrtorp.”