Andreas:
”Himlen var grå och det var kallt på torget. Med andra ord kan man väl säga att det var en helt vanlig söndag i december när nazisterna anföll.

Glasflaskor började slungas in i folksamlingen, seglade mot oss och krossades mot marken. En man några meter snett framför mig slog bort en flaska som kom farande mot hans huvud. Knallskott briserade och rök började spridas över torget. Folk flydde och folkmassan började skingras, tunnas ut.

Jag minns en stark känsla av utsatthet. Där på torget var jag ensam, sårbar. Jag tänkte att jag borde fly. Att vi hade förlorat. Men samtidigt hörde jag en kvinna till vänster om mig ropa att vi skulle hålla ihop. Att vi inte skulle springa. När jag såg mig omkring såg jag att vi var många som stod kvar. Och sen börjar någon skandera: ”Inga nazister på våra gator”.
Det var när detta hände som jag slutade vara rädd. Alla vi ensamma, utspridda förenades tätt intill varandra i en beslutsam rörelse: nazisterna skulle bort.  Vad som hände sedan var en följd av detta. Vi jagade bort dem. Först motades de bort från torget, sedan in i ett bostadsområde.

Nazisterna tog skydd bakom några hus. De såg så patetiska ut när de omgrupperade sig i formationer som de hoppades skulle verka militäriska. För dem verkade allt vara en lek, ett skådespel. Men de hade gått så långt in i sina roller som frontsoldater för den vita rasen att de där och då var beredda att ta liv. Sedan sprang de in i skogen. Från vad jag har hört blev de tagna av polisen där. Och på ett sätt var väl det hela över.

Dagarna därpå kändes det som om något viktigt hade gått förlorat. En fredlig demonstration hade blivit överfallen av beväpnade nazister. Polisen hade varit skamligt oförberedd. På nyheterna talades det om bråk mellan olika extrema grupperingar. Men nu i efterhand inser jag att vi vann något viktigt den dagen: insikten av att vi är starka tillsammans. Och på den insikten följer modet att försvara våra gator, våra torg och våra liv.”