Jenny Skagstedt:
”Vi gick, fem grannar från Enskededalen, till manifestationen på Kärrtorps torg för att delta med arrangörer och närboende i denna så hat- och våldsdrabbade stadsdel. Hemmaplan för våra barn under uppväxt och gymnasietid. En grå trist söndag. På torget mötte vi bekanta, en arbetskamrat, minglade lite och kände en spontan värme för det lite naivt enkla i upplägget kring manifestationen, några få tal, lite musik och så uppslutningen, mer behövs inte.

Jag frågade ansvarig poliskvinna från Farsta/Söderort om ifall de kände till en hotbild och hur deras bemanning såg ut och fick veta att det var totalt sju avsatta poliser med möjlighet till snabb förstärkning från innerstaden om så behövdes, och att inget hot uppsnappats. Jämförde för mig själv med Kristallnattens utkommenderade 72 polismän med hästar och specialstyrkan, mot en förmodad grupp om 80-talet SMR-demonstranter. En på en, den gången alltså.

Mötesarrangörerna brottades med en halvknackig ljudanläggning och därför drog vi oss framåt mot nordvästra hörnet för att bättre höra om timmen som skulle följa. En hemsnickrad sång framfördes av några unga tjejer.

Så bröt helvetet ut kanske tio minuter efter 13. Vi vet vad som hände sedan. Någon skrek, de kommer! samtidigt som knallar och larm började ljuda och elddon rökfyllde det öppna torget. Var det sten också? Glasflaskor sköljde över oss från T-banehållet, och några äldre med rullatorer skyndade sig undan. Människor kom ifrån varandra, föräldrar letade efter barn, flydde bakåt mot utkanterna eller in på ICA för att skydda sig. Barn grät. Jag såg en polis försöka stå emot mellan angriparna och oss och några få poliser som skyndade till och cirklade.  Efter upplevelserna på Kristallnatten visste jag att hålla mig nära för att iaktta, men på tryggt avstånd. Från platsen vid Erikshjälpen såg jag några yngre i svarta kläder som höll en försvarslinje bredvid polismännen och tänkte TACK, samtidigt sa jag  ”Det här händer inte. Det här är inte på riktigt”.  ”Denna djävulska ondska och vilja att skada andra människor finns inte, det här händer inte”. Kände ilska, men framförallt sorg.
Angriparna var svartklädda, hade skyddande kläder, några täckte sina ansikten, de hade skärmar, käppar, påkar och flaskor och avfyrade raketer av något slag. Någon gatupratare eller stol användes som tillhygge. De inringades med tiden och motades bort österut av en allt starkare massa som skanderade talkörer. Greppet  kopplades  ytterligare och över skogen hovrade en helikopter. Luften kokade av ilska och chock. Stigen till skogpartiet bakom tennishallen var tydligt avspärrad av polisen och folk gick tillbaks till torget, för att få veta mer. Press började ansluta.

En sak är klar, hade inte en mellanlinje funnits mellan oss och SMR, hade denna söndag slutat i många fler personskador, kanske värre?  Hade tillräckligt med poliser funnits från början hade angreppet kunnat isoleras. Nu var det inte så.

Dagarna efter var som ett töcken. Pratade med någon politiker i norrort, ringde runt, försökte förstå, fan-gör något, stoppa detta hat. Jag kan bara ge allt förtroende till Linje17 nätverket som så beslutsamt orkade arrangera och ordna allt praktiskt inför följande söndags SEGER och återupprättande av gräsrotsdemokrati, mellan dagishämtningar och arbete stressveckan före jul.

Efter 23 år i detta charmigt sömniga vänliga område känner jag nu för första gången en vaksamhet då jag rör mig här. Har föräldravandrat (ibland ensam), har joggat sena kvällar på Nytorpsgärdet, tagit luft då barnen somnat, har sett detta som mitt självklara uterum. Jag börjar smått förstå känslan vänner berättat om, att de undviker T-bana och parkvägar sena kvällar eller känner sig iakttagna för sin hudfärg. Rasism. Ska verkligen frihet inskränkas genom hot och våld? Eller vill vi något annat?

När jag nu fyra månader efter attacken läser tidningarna undrar jag vart vi vanliga tog vägen?  Ett åsiktsdike skapat av debattörer skönjs och fokus har förflyttats till om det var en uppgörelse mellan extremister.  Media påverkar alla och ska skildra objektivt, men jag upplever det inte att så sker. Det känns som att media rider på händelser för egen vinning. Och hur gör vi nu, hur ser det preventiva arbetet ut? Ett barn kunde dött den 17 december. Våld kan aldrig sanktioneras. Självförsvar är nödvändigt.

Media har ett ansvar. Ni är välkomna att höra alla våra berättelser. Välkomna till oss L17.”