J:
”Brev till åklagaren
Mitt namn är J och jag är småbarnsförälder och bor på i Kärrtorp. Efter att Kärrtorpsgymnasium och omgivningar här i vår förort utsatts för systematisk nazistisk propaganda och skadegörelse från nordfront.se / SMR och att mina barn (sju och nio) kommit hem och undrat vem Hitler var och frågat om hakkors som klottras runt Skarpnäcksskolan som ligger här i Kärrtorp, så beslöt jag och min fru att delta i Linje 17:s demonstration mot nazism den 2013-12-15. På grund av olika tillfälligheter beslöt vi att lämna barnen hemma, vilket visade sig vara en väldig tur.
Fortsätt läsa ”Skulle vi ha satt oss ner bland barn, barnvagnar och pensionärer och fått stryk av nazisterna?” →

Jonny Johansson:
”Jag var på torget i Kärrtorp. Pensionärer och mammor flydde i panik. Jag försökte lugna dem. ”Det är bara smällare”, sa jag. ”Det är inte dynamit, ta det lugnt”. De var chockade. Själv var jag förvånad men lugn. Inget att hetsa upp sig för liksom. Kanske någon sorts försvarsmekanism, vad vet jag. Det var ju en hotfull situation. Det kunde ha gått jävligt illa för oss. Nu gjorde det inte det.

Jag tog mig igenom folkmassan. Mot smällarna. Mot glasflaskorna. Jag funderade på om jag var på väg åt rätt håll. Någon där framme manade på mig och förmodligen andra omkring att skynda oss fram. Fram till muren några hade bildat för att stoppa angreppet. Jag fortsatte ditåt.
Fortsätt läsa ” Vi samlades igen och slutförde manifestationen – vi vann!” →

Anders:
”Jag är så himla trött på att bli kallad vänsterextremist!

Jag är en 39 årig tvåbarnsfar som gick dit med min 1,5 åriga son efter att smr klottrat hakkors på hans förskola. Jag är inte Rf eller Afa eller något åt det hållet utan bara en vanlig medborgare som reagerat på att klottret blivit för mycket.

Jag stod där med min son i barnvagnen och lyssnade några tjejer som spelade. Plötsligt kommer dom tågande. Klädda i svart med fanor och bengaler tända. Dom marscherar rakt mot oss. Dom börjar kasta flaskor och stenar. Ljudet från kraftiga smällare blandas av flyglarmssirener. Jag förstår snabbt att detta utvecklats till något väldigt farligt. Rädslan jag känner över att jag har min 1,5 åriga son med mig i denna krigszon går inte att beskriva. Jag springer mot en öppning i torgets bakre del och står där till knallskotten minskar. Rädd skakad och jävligt arg. Jag ser minst 15 förtvivlade barn med föräldrar som försöker sig på den omöjliga uppgiften att förklara vad som hänt.

Detta var en attack. Inget annat. Hade en av deras smällare eller glasflaska träffat våran vagn hade det gått väldigt illa.”

Jenny Skagstedt:
”Vi gick, fem grannar från Enskededalen, till manifestationen på Kärrtorps torg för att delta med arrangörer och närboende i denna så hat- och våldsdrabbade stadsdel. Hemmaplan för våra barn under uppväxt och gymnasietid. En grå trist söndag. På torget mötte vi bekanta, en arbetskamrat, minglade lite och kände en spontan värme för det lite naivt enkla i upplägget kring manifestationen, några få tal, lite musik och så uppslutningen, mer behövs inte.

Jag frågade ansvarig poliskvinna från Farsta/Söderort om ifall de kände till en hotbild och hur deras bemanning såg ut och fick veta att det var totalt sju avsatta poliser med möjlighet till snabb förstärkning från innerstaden om så behövdes, och att inget hot uppsnappats. Jämförde för mig själv med Kristallnattens utkommenderade 72 polismän med hästar och specialstyrkan, mot en förmodad grupp om 80-talet SMR-demonstranter. En på en, den gången alltså.
Fortsätt läsa ”Dagarna efter var som ett töcken” →

Monika:
”Det skulle bli en familjegrej men de två yngsta barnen hängde med sin pappa istället. Mamma kom inte som hon hade tänkt. Så det var syrran och jag med våra tonårsdöttrar. Trevlig stämning och många bekanta ansikten.

Trots kyla och regn, samlades vi i vårt centrum. Klasskamrater till sonen, vänner från förskolan där dottern går och deras föräldrar. Grannar och familjer från förskolan där jag arbetar. För att stå upp emot rasism. En söndag kl 12 behövde vi väl inte vara oroliga, och polisen var ju där….

Men plötsligt bröt helvetet ut!!!! Jag hörde att det smällde till och jag trodde att det var någon som sköt in i folkmassan… Min första tanke var att springa därifrån men vi stod kvar.  ”Håll ihop”,
”vi är fler än dem”, släpp fram barnen så att de kommer i säkerhet!!!
Vi stod kvar och tillsammans motade vi bort nazisterna. Vi skrek ”inga rasister på våra gator”!

Känslan av att hålla ihop tillsammans gjorde mig stark. Men dagarna och veckorna efter var vi rädda, tonårsdottern vågade inte gå ut på kvällarna. Jag var rädd då jag vistades utomhus. Smällar och plötsliga ljud var obehagliga. Det var svårt att sova.”

Eira, 3 år:
”Mamma sa att det skulle bli kul, men det blev det inte. Det blev krig här och vi sprang in och gömde oss.”

Linje 17 mot rasism:
Vi var där. Vi vet vad som hände.

Men redan har sanningen om vad som hände i Kärrtorp börjat förändras. Ett av de grövsta attackerna på mötesfriheten i modern tid håller på att bli en historia om extremister som tävlar i våldsamt upplopp.

Vi måste fortsätta berätta för varandra. För media. För åklagare och poliser. Därför ber vi om DIN historia. Kärrtorp Vittnar!

Det behöver inte vara en lång historia. Det behöver inte vara utförligt. Hellre kort än inget alls. Skriv en rad eller tvåhundra, ditt barns teckning eller dina bilder. Allt är av värde.

Gör det här och nu!