Anonym:
”Min fru var vakt på manifestationen och det var tänkt så att jag skulle gå dit med barnen, men då en kompis ringde på dörren ville de hellre stanna hemma och leka så gick jag dit själv en stund för att deltaga samt hälsa på vänner och bekanta och dessutom passa på att lägga lite post i brevlådan. I efterhand är jag mycket glad över att barnen blev kvar hemma, barn som jag känner som jag känner som var med blev oerhört rädda.

På torget står jag en stund och samtalar med några vänner vid pelarna nära secondhand-affären då jag hör ett larm nedåt gatan. Jag ser ett större gäng svartklädda marschera ner längs gatan med tända bengaler och förstår på en gång vilka det är. Jag är alltså mentalt förberedd på vad som ska hända till skillnad från många andra.  Det tar ett tag innan folk omkring förstår vad som händer och helt plötsligt börjar flaskor och annat flyga genom luften. 

Vad som händer sen har de flesta hört. Det var uppenbart att nazisternas taktik var att springa rakt in som en kavallerichock och splittra den mycket större folksamlingen, men när folk stod kvar och tryckte tillbaka nazisterna kunde vi köra iväg dem hela vägen ner i skogen. Även jag var med långt fram  och skrek åt nazisterna, hela tiden med min post i handen som jag inte hade hunnit posta. Det var en mäktig känsla att se nazisterna försöka attackera en barnvagnsdemonstration men sedan bli ivägkörda hela vägen ut i skogen av helt vanliga medborgare som bestämt sig för att nazism fan inte är okej.”