”Vi är många förvirrade, chockade kvar på torget”

Mia:
”Är Kärrtorpsbo sedan lång tid tillbaka. Älskar Kärrtorp. Men i höstas möttes vi av hakkors pch nordfrontsklotter både på våra gator och i centrum och det gick rykten om nazistövningar nere på IP. Den idrottsplats där våra barn, flera dagar i veckan, tränar. Så det kändes alldeles självklart att samlas på torget den där söndagen. Prata med grannar och vänner. Jag var nog naiv. Inställd på en samling där vi främst skulle tänka igenom hur vi skulle bli av med klottret. Hjälpas åt. Jag gick dit med en vän. Familjen skulle komma lite senare från lite olika aktiviteter.

Allt började trevligt. Många Kärrtorpsbor, vänner och bekanta minglade runt på torget. Jag log lite åt det lite hemmasnickrade över högtalaranläggningen hos de demonstrationsansvariga. Det var svårt att höra.
Helt plötsligt ljud från ena sidan av torget. Jag hinner bara uppfatta rop, sedan kommer rykande objekt (bengaler?) och flaskor vinande. En grupp svartklädda män rusar mot torget. Attackerar. Jag förstår helt ärligt ingenting de där första sekunderna… Min första tanke är att jag måste ringa min familj! Varna dem. Min dotter, som ska komma till torget själv är på ingång och jag får panik över att hon riskerar att komma rakt ner infernot… Så jag backar undan och ringer. Ringer. Får kontakt. Säger att hon inte får komma till torget. Att vi blir attackerade. Ser samtidigt att några andra går emot de attackerande männen. Skapar en mur. Några enstaka polishjälmar ser jag också. De trycker bort nazisterna mot parkeringen, över gatan. Vi är många förvirrade, chockade kvar på torget. En del av dem som flytt in på Ica och uppför trappan mot Coop är tillbaka. Det uppstår en andra våg av människor som skanderar ”Inga rasister på våra gator” och vi backar upp de där som tog första smällen.

Glassplitter på torget. Människor med flackande blickar. En del upprymda över att vi faktiskt fick iväg dem. De flesta omskakade. chockade. Personligen kände jag ingen stor seger den där dagen. Jag kände stolthet över att vi var många som stod kvar och att de inte lyckades. Men jag kände främst sorg och bestörtning.

Min familj slöt upp. Vi stod kvar länge och pratade med grannar och vänner. Försökte förstå vad vi just varit med om.
När jag slog på nyheterna på kvällen förstod jag ingenting! En demonstration ”som urartat”??? Det var faktiskt nästan lika skrämmande som själva attacken. Tiden efteråt var märklig. Tröttsamma diskussioner följde om att antirasisterna varit oansvariga som låtit familjer vara med… Jag orkade inte ens ta den diskussionen. Vi bor här! Ständig polisnärvaro på torget. Det kändes lite som om vår lilla förort både hade blivit ”kidnappad” av media men också som om det grodde en okuvlig motkraft.

Söndagen därpå var fantastisk! Alla dessa människor som samlades på IP två dagar innan julafton. Den bästa julklappen 2013!