”Jag är inte ett dugg rädd för dom där små och rädda människorna som kallar sig nazister”

C:
”Jag var där med min dotter på 6 år för att visa att vi tillsammans måste stå upp för allas lika värde. Jag hade i åtanke att det KUNDE hända något. Därför tog jag inte också med min son på 1 1/2 år. Men jag tog ändå beslutet att ta med min dotter. Det var ju ändå en fredlig demonstration, som kändes viktig med tanke det klotter aktiviteter och dom hot som förekommit i området från nazisternas sida. Henne kunde jag bara ta under armen och springa om det skulle inträffa något, var min tanke. Mycket riktigt brakade det loss efter det att manifestationen hade hållit på ett tag. Jag hörde skrik och såg att nazisterna stövlade in med rök och smällar och ljudet av krossat glas. Det tog några sekunder att inse allvaret och springa därifrån med min dotter. Vi sprang bort mot Skarpnäcks gamla skola. Min dotter höll på att kräkas att lukten från röken. Kanske även av rädsla. Hon blev givetvis skärrad och rädd liksom jag och började gråta.
Fortsätt läsa ”Jag är inte ett dugg rädd för dom där små och rädda människorna som kallar sig nazister”

”Jag står ensam bakom de svartklädda männen och gråter”

Andrea:
”Jag kom ensam till manifestationen. Mitt äldsta barn skulle ha följt med men var för förkyld. Jag var en kvart sen och kom gående från Björkhagen. Jag såg röken ligga tjock över gångvägen förstod jag att något var fel.

När jag kom upp till centrum ser jag hur en stor svart klädd massa med tillhyggen, bengaliska elder, ”bomber” rusar mot de mina.
Jag står ensam bakom de svartklädda männen och gråter. En gammal dam kommer och gående från torget. Jag gråter så hejdlöst att hon tröstar mig. Tar kort med mobilen.En pappa med barn kommer. Jag försöker få alla att gå därifrån för nu kommer de svartklädda aggressiva männen mot oss.

Jag ställer mig på busstorget och gråter. Pratar med en kvinna om barnen. Alla barn som är där, mitt barn som inte följde med. Nazisterna är nu invid mig. Jag fortsätter att fotografera. Går storgråtande upp på torget.

Många talar med mig jag kan inte tala. Träffar föräldrar från mitt yngsta barns förskola. Alla är arga och upprivna. Efter ha varit väldigt splittrad en stund bestämmer jag mig för att vara kvar på torget. Sjunga, lyssna och tala med de vänner jag träffar. När talen är över går jag mycket kall och förvirrad hem.”

”Tårar rann ner för mina kinder när vi skrek högre och högre att vi inte ville ha det här”

Felicia:
”Jag stod leende och lyssnade på ett tal som stärkte mig ändå ut i fingerspetsarna när jag hörde skotten. Min mamma tog tag i min arm och drog mig snabbt bakom sig för att skapa en mur framför mig och hotet jag då inte visste vad det var. Det var när jag hörde ”Nazisterna är här” skrikas ut som jag började förstå vad som hände. Människor flydde springandes med barn slängda över axlar och det blev fort nästan tomt på folk. Då hör jag hur en modig fantastisk själ skriker i en megafon att vi ska stå enade, det är inte pistolskott, låt de inte skrämma er, vi är starka, inga nazister på våra gator.

Folket kom snabbt tillbaka och ställde sig tätt ihop. Jag kommer ihåg hur tårar rann ner för mina kinder när vi skrek högre och högre att vi inte ville ha det här. Hur vi steg för steg gick närmare, modigare ju längre fram vi kom, starkare ju fler vi blev. Mina ben skakade och hjärtat gick på högvarv och jag höll i min mammas hand och min yngre kusins i den andra.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt 17 åriga liv så som jag var den dagen men jag har även aldrig varit stoltare. Jag struntar i vad media säger om vänster och högerextremism hit och dit. Vi var rädda människor hela bunten men vi var fan i mig fantastiska.”

”Jag är tant och mormor och vad SD kallar vänsterextremist”

Marita:
”Jag bor i närheten av Kärrtorp och tänkte att det kan väl  inte vara så farligt.., en manifestation kl 12 en söndag, direkt efter högmässan…, jag vet att jag tänkte att nazister o huliganer är väl bakfulla och ligger och sover så dags…

Jag är 60 år, uppväxt i Skåne dit många judar kom efter kriget. Jag minns hålögda människospillror, tatuerade siffror på armar och ben(längst ner bak strax ovanför hälen). En kamrat född i Auschwitz på senvintern 1945. Min pianolärare var överlevande från Ungern, ja, ni förstår….
Fortsätt läsa ”Jag är tant och mormor och vad SD kallar vänsterextremist”

”Jag förstod inte varför poliserna inte beslutade sig för att gripa dem med en gång”

Johan:
”Jag och min sambo var som vanligt lite sena, tänkte väl att det aldrig brukar komma igång förrns några minuter efter utsatt tid. Vi hade med oss vår hund och förväntade oss en trevlig stund. Vi gick från enskededalen genom villaområdet. När vi har kanske 500 meter kvar så hör vi ljudet av flyglarm och panikartade skrik. Vi tänkte båda två ”Det är fullt kaos här! Vafan händer!”

Vi kommer fram till trappan ned till kärrtorps torg och möts av mängder med föräldrar och barn som springer från torget, en del stannar till ovanför trappan för att se hur saker utvecklas och prata med och lugna sina barn. En del delar upp sig; ”du tar barnen, jag måste tillbaka”. En del flyr helt från platsen. En del med hund går därifrån fort, en del stannar kvar.
Fortsätt läsa ”Jag förstod inte varför poliserna inte beslutade sig för att gripa dem med en gång”

”Jag kommer aldrig glömma paniken som lyste i hennes ögon”

Ola Hakefelt:
”Jag hade varit inne på söder kvällen innan demonstrationen, och av en slump träffat en dam jag hade otroligt trevligt tillsammans med, vilket lett till att kvällen blev mycket längre än jag egentligen tänkt. Vaknade hemma på söndagen i ett inte helt livat skick. Men även om jag inte själv sett så mycket av det rasistiska klottret och klistermärkena som folk reagerat på i Bagarmossen där jag bor så hade jag läst på Facebook om de som blivit attackerade av nazisterna enbart på grund av sin hudfärg och för att de uttryckt motvilja mot nazism. Jag tänkte absolut inte strunta i att visa vad jag tyckte om det som hänt. Hur seg jag än var tänkte jag inte missa manifestationen. Så jag släpade mig till Kärrtorp i mitt trötta tillstånd. Jag stod i utkanten av folkmassan åt tunnelbanan till och hörde ärligt talat inte mycket av vad som sades där talarna stod eftersom högtalarna inte var särskilt kraftiga. Efter en stund hörde jag folk i närheten som ropade saker.
”De kommer!”
”Det här är inte sant!”
Fortsätt läsa ”Jag kommer aldrig glömma paniken som lyste i hennes ögon”

”Allra värst är att tänka sig är att det existerar ett sådant hat”

Anonym:
”Jag hade fått info om några händelser i Kärrtorp via Facebook. Att Svenska Motståndsrörelsen haft en övning på Kärrtorps IP, jag hade aldrig hört talas om dem tidigare, läste på mer om dem och tyckte att det var förfärligt.

När en manifestation mot dessa mörka krafter arrangerades på torget i Kärrtorp var jag tvungen att delta. Jag säger tvungen för att alternativet att avstå hade känts fegt.

Jag var orolig innan och tänkte att här kan vad som helst hända, tänk om någon (nazisterna) lagt en ut en bomb eller skjuter ned oss. Tankarna gjorde mig inte jätterädd men de fanns där. Jag lider också smått av klaustrofobi, är känslig för stora folkmassor.
Fortsätt läsa ”Allra värst är att tänka sig är att det existerar ett sådant hat”

”Jag var en av arrangörerna till demonstrationen”

Z:
”Jag var en av arrangörerna till demonstrationen den 15/12. Självklart hade vi pratat om att något kunde hända, som arrangör
 måste man ta ansvar och planera för sådant. Min erfarenhet av polisens agerande vid tidigare demonstrationer gjorde att jag inte alls kände tillförsikt i att de skulle ansvara för vår säkerhet, den måste vi ha koll på själva. Dock hade polisen kontaktat oss på förmiddagen och meddelat att de visste att nazisterna planerade något, de skulle följa upp och ge oss de resurser vår säkerhet krävde. Sa de.

När nazisterna kom stod jag vid mikrofonen utanför Ica. Jag vände blicken mot tunnelbanan och såg mitt yngsta barn stå med ett trettiotal nazister precis bakom sig, såg att de slängde flaskor och knallskott och att mitt barn stod oskyddat.
Fortsätt läsa ”Jag var en av arrangörerna till demonstrationen”

”Jag skäms inte för att jag använde våld den dagen”

S:
”Något inom mig gjorde att jag inte kände rädsla alls när nazisterna dök upp. Jag sprang emot dom, och såg mig om. Först sa jag åt de som stod närmast att backa, framför allt de med barn. Sen ställde jag mig så långt fram jag vågade. Det låter som världens klyscha, men adrenalinpåslaget gjorde att jag var så sjukt närvarande. Jag såg varje flaska som föll i slow-motion, hoppade åt sidan. Knallskotten smällde en meter från mig, men jag visste att de inte var farliga. Jag var inte rädd alls.

Däremot blev jag jävligt arg. Jag tänkte inte backa en meter till, dom där jävla asen var redan alldeles för långt in på torget för att det skulle kännas ok. Och var var poliserna?? Ingenstans, till en början.

Fortsätt läsa ”Jag skäms inte för att jag använde våld den dagen”

”Tillsammans tågade vi mot nazisterna”

Anonym:
”Det var kallt och regnade, men stämningen var på topp när de fantastiska musikerna och talarna spred kärlek och glädje. Men allt vände på en sekund, när vi plötsligt hör ”Nu kommer dom! Nu kommer nazisterna!”

Jag försökte hålla mig lugn, och inte få panik, men det lät som dom sköt in i folkmassan, människor trängdes och adrenalinet pumpade. Flaskor kom farande mot oss, och det började ryka. Instinktivt kände jag att jag bara ville bort, hem så fort som möjligt, men någon ropade till oss att vi skulle stå kvar, mota.
Så jag tog min vän hårt i handen, min bror och hans familj sökte skydd inne på Reflexen. Tillsammans tågade vi mot nazisterna, ropade högt ”inga rasister på våra gator!” ut mot skogen.

Vi var arga och ledsna, men vi var fler – vi var starkare.”

Vi vet vad som hände