”En flygande sten hade precis slagit av mössan på min killes huvud”

Sofia:
”jag ser på bilder och minns utifrån dem
fragment och scener, små bitar av minne.
efter larmet, smällarna, flaskorna, stenarna kom tanken:
vad händer nu, vart tar vi vägen?

men det var så många
som inte sprang hem
och tack vare dem
sprang jag inte hem

jag var så rädd
och det är det jag minns bäst
färger, ansikten, konturer försvinner
men att vara rädd
det minns jag bäst

jag följde med i riktning mot nazisterna
för att mota bort dem
jag skakade, men ändå
visste tänkte nånstans kände
att det här är det enda som är rätt

ändå fattar hjärnan lustiga beslut i svåra situationer,
för uppe i skogen mötte jag en bekant
nazisterna hade nästan skingrats
vi skulle snart kunna vända igen
vi hade jagat upp nazisterna
och en flygande sten hade precis slagit av mössan på min killes huvud
min bekant sa
hej hur är det
och jag sa
det är bra, hur är det själv”

”För dem verkade allt vara en lek, ett skådespel”

Andreas:
”Himlen var grå och det var kallt på torget. Med andra ord kan man väl säga att det var en helt vanlig söndag i december när nazisterna anföll.

Glasflaskor började slungas in i folksamlingen, seglade mot oss och krossades mot marken. En man några meter snett framför mig slog bort en flaska som kom farande mot hans huvud. Knallskott briserade och rök började spridas över torget. Folk flydde och folkmassan började skingras, tunnas ut.

Jag minns en stark känsla av utsatthet. Där på torget var jag ensam, sårbar. Jag tänkte att jag borde fly. Att vi hade förlorat. Men samtidigt hörde jag en kvinna till vänster om mig ropa att vi skulle hålla ihop. Att vi inte skulle springa. När jag såg mig omkring såg jag att vi var många som stod kvar. Och sen börjar någon skandera: ”Inga nazister på våra gator”.
Fortsätt läsa ”För dem verkade allt vara en lek, ett skådespel”

”Min lilla sov sig igenom allt, men lärde sig fort att härma brorsan: ’inga asister på åra a’or'”

A:
”Jag gick till Kärrtorps torg tillsammans med min sambo och mina två barn. Båda förskoleålder. Den lilla sov i vagnen och stora kände sig lite skeptisk. Han tycker inte demonstrationer är särskilt roliga. På torget var det mer folk än vad jag trott, vilket gjorde mig glad. Det var en fin stämning och jag hälsade på flera grannar som bor längs med linjen.

Min sambo och äldsta barn gick tillsammans med några vänner en bit bort, jag stannade kvar med barnvagnen som var för svår att kryssa med bland folket. Det spelade ett band, det var en dålig ljudanläggning (om det ens fanns någon?), jag sträckte mig, stod på tå för att se. Jag sneglade i vagnen, min yngsta sov fortfarande. Då hör jag hur någon säger ”nu kommer de”. Jag förstår på en gång vilka ”de” är. Jag ser hur alla börjar vända sig och tittar mot tunnelbanan, mot bron. Jag också. Jag börjar se mig runt efter mitt äldsta barn när det smället. ”BOM”. I en första instinkt börjar jag gå mot där det händer, jag måste hitta mitt äldsta barn. ”BOM”. Fortsätt läsa ”Min lilla sov sig igenom allt, men lärde sig fort att härma brorsan: ’inga asister på åra a’or’”

”Jag var själv hemma och grät oavbrutet i flera timmar”

Siri:
”Jag hade bott i Kärrtorp i några månader tillsammans med min fru när nazister attackerade demonstrationen i Kärrtorp centrum. Jag tror att jag visste om att det skulle vara en demonstration i centrum men jag valde att vara hemma. Jag hade dock facebook öppet och började se en hel del statusuppdateringar från vänner om vad som hände i centrum. Detta i kombination med polishelikoptrarna som ständigt kretsade över mitt hus fick mig att känna mig oerhört rädd.

Jag var själv hemma och grät oavbrutet i flera timmar. Det var oerhört obehagligt att veta att bara några meter från där jag satt så härjade nazister på en plats som jag passerat hundratals gånger och som jag skulle vara tvungen att fortsätta passera varje dag för att komma till tunnelbanan. Jag ville bara flytta iväg därifrån med min fru. Jag blev så rädd över vad som skulle kunna hända henne och vi bestämde på kvällen att vi i fortsättningen när vi rörde oss i Kärrtorp inte skulle hålla varandra i handen.”

”Min sexåring snubblade på sina fötter och skrek: skjuter dom, skjuter dom?”

Jenny:
”Jag var inte på Kärrtorps torg för att slåss med nazister eller för att utsätta mina barn för det de ändå utsattes för. Jag var inte heller där för att jag trodde att de enskilda nazisterna skulle ge upp sin syn på världen för att jag klev ut på torget.

Jag var där för att försäkra alla de som bor i området om att vi grannar inte gör skillnad på varandra utifrån sådant som hudfärg, för att visa vad de flesta av oss står för. Under en period hade nazister markerat sin närvaro i området, framför allt genom att smyga runt med sprayburkar om nätterna och klottra ner vårt område. Vi var där på torget för att tryggheten och gemenskapen som brukar prägla vårt område inte skulle pysa samman och tappa orken då den konfronterades med hakkors om morgnarna, för att visa varandra att vi bor i ett område där nazisternas mentalitet inte har skuggan av en chans till att ta över.  Fortsätt läsa ”Min sexåring snubblade på sina fötter och skrek: skjuter dom, skjuter dom?”

”Vetskapen om att det går att stoppa dem när man går samman spreds den dagen över hela landet”

Anders Byström:
”Jag och min fru Birgitta gick till torget för att tillsammans med andra boende visa att vi vill ha ett tolerant och inkluderande samhälle. Vi träffade några vänner och stod och småfrös en bit från högtalaranläggningen. Tänkte att det blir en sån där manifestation man varit på så många gånger tidigare. Småkallt, varmkorv, kaffe och högtalaranläggning med rundgång. Barnfamiljer och pensionärer och medelklass medelålders förenade i tankar om demokrati och allas lika värde.
Fortsätt läsa ”Vetskapen om att det går att stoppa dem när man går samman spreds den dagen över hela landet”

”Vi är många förvirrade, chockade kvar på torget”

Mia:
”Är Kärrtorpsbo sedan lång tid tillbaka. Älskar Kärrtorp. Men i höstas möttes vi av hakkors pch nordfrontsklotter både på våra gator och i centrum och det gick rykten om nazistövningar nere på IP. Den idrottsplats där våra barn, flera dagar i veckan, tränar. Så det kändes alldeles självklart att samlas på torget den där söndagen. Prata med grannar och vänner. Jag var nog naiv. Inställd på en samling där vi främst skulle tänka igenom hur vi skulle bli av med klottret. Hjälpas åt. Jag gick dit med en vän. Familjen skulle komma lite senare från lite olika aktiviteter.

Allt började trevligt. Många Kärrtorpsbor, vänner och bekanta minglade runt på torget. Jag log lite åt det lite hemmasnickrade över högtalaranläggningen hos de demonstrationsansvariga. Det var svårt att höra.
Fortsätt läsa ”Vi är många förvirrade, chockade kvar på torget”

”Jag ser tre poliser som är fullständigt skräckslagna och inte har en chans att stoppa nazisterna”

Tove:
”Innan vi gick lovade jag min 10-åriga dotter att inget farligt skulle hända. Förstod inte var hon hade fått det ifrån, att det skulle kunna vara farligt att demonstrera.  Vi travade iväg min man, mina två döttrar- 7 och 10 år och jag, tillsammans med grannar mot ett gemensamt mål, Kärrtorps centrum för att visa att vi inte accepterar rasister på våra gator.

Det var en trevlig stämning på torget med barn, hundar, gamla och unga. Vanliga människor från närområdet.  Jag stod och pratade med några bekanta och barnen sprang runt med kompisar när jag helt plötsligt får se ett tåg av svartklädda män komma rakt emot torget. De marscherar mot oss och har facklor med blå eld. Jag blev otroligt illa berörd och rädd bara av att se dem komma emot oss. Sedan börjar det smälla och folk skriker och springer åt alla håll i full panik. Samtidigt springer en grupp från demonstrationen mot dem för att mota tillbaka nazisterna. Jag ser tre poliser som är fullständigt skräckslagna och inte har en chans att stoppa nazisterna.
Fortsätt läsa ”Jag ser tre poliser som är fullständigt skräckslagna och inte har en chans att stoppa nazisterna”

”Kväll efter kväll gick jag upp för att dricka vin och lugna ner mig”

Pelle:
”Jag kom till demonstrationen tillsammans med en granne och mitt 1-åriga barn. Väl på plats träffade jag fler vänner och bekanta en del med barn, andra utan. Vi stod en bit från scenen och småpratade lite och njöt av den sköna stämningen. Lekande barn mångfald och solidaritet. Allt kändes helt perfekt. Plötsligt hör jag någon skrika en bit bort. Därefter hörs flyglarmet från nassarnas megafon. Vi måste bort, säger en vän som också är där med ett litet barn. Samtidigt slår en flaska ner inte långt ifrån oss. Mitt barn väcks av en banger.
Fortsätt läsa ”Kväll efter kväll gick jag upp för att dricka vin och lugna ner mig”

Vi vet vad som hände