Eva:
”Jag bor i höghuset så allt hände precis framför min ytterdörr. Jag har varit med i många demonstrationer och manifestationer i mitt liv, jag är 54 år och har bott många år i Tyskland där man demonstrerar för jämnan. Men jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag stod framför den lilla scenen och lyssnade på en av talarna, jag tror det var Studenternas talesman och plötsligt börjar alla runt mig skrika och helvetet bröt lös.

Jag behövde många månader för att försöka bearbeta det trauma det var/är att ha blivit attackerad helt oprovocerat utanför sin egen port. Det jag upplevde var ett trauma. Jag mådde ännu sämre av rapporteringen i både dagstidningar och tv. För någon vecka sedan fick jag en hotfull pamflett i min brevlåda från SMR. Det känns som dessa trasiga pojkar/män aldrig får nog. Jag är fortfarande rädd för vad som kan hända fortsättningsvis.”

Sara:
”Jag var på torget för att protestera mot nazisternas klistermärken, klotter och närvaro. Var där med min man, träffade en kollega, barnens gamla lärare. Plötsligt bröts den trevliga stämningen av knallar, skrik, tumult. Vi förstod ingenting, vi stod borta vid fontänen. Jag drogs närmare, tittade, förstod fortfarande inte, såg svartklädda människor slåss mot varandra. Vilka var vilka? Några få poliser, mitt i, alla mot alla. Förstod att det var nazisterna som attackerat och att de som så modigt försvarade oss också var svartklädda. De började delas upp, nazisterna hamnade lite mer bakom poliserna.
Fortsätt läsa ”Ser en ung man bredvid mig ta lyra på en flaska som kommer farande” →

Ylva:
”Jag var förkyld den där söndagen men det kändes viktigt att gå till Kärrtorp, för viktigt för att stanna hemma, och en lugn manifestation skulle jag ju orka med. Vi tog tunnelbanan trots att vi inte bor långt från Kärrtorp och jag minns att jag spanade ut över torget från tåget, jag såg inget bråk eller några motdemonstranter och stämningen såg ut att vara god.

När vi kom ut på torget pratade vi kort om att det var väldigt få poliser där, men så mycket folk så nazister skulle nog inte ta sig dit ändå. Inte till en manifestation med de boende i området, familjer, vagnar, rullatorer, musik…
Fortsätt läsa ”Jag är oerhört tacksam mot dem som gick i det främsta ledet mot nazisterna för jag vågade inte” →

Anna:
”Kärrtorp för mig har alltid varit en trygg plats, ett område jag blev vuxen i, dit jag återvände mycket för att jag uppskattar öppenheten och blandningen. Här är det en självklarhet att alla är olika och det är också styrkan som håller oss samman.

Jag fick en flyer i handen av en man med vänliga ögon utanför tunnelbaneuppgången, tror det var en den 13 december 2013.  Efter att ha läst på lappen att det förekommit nazistiskt klotter på gymnasieskolans fasad, att människor/ungdomar blivit hotade och även misshandlade av vad som då verkade vara en ny våg av ungdomar som sökt sig till högerextremistiska grupper var beslutet att gå ner på manifestationen kommande söndag inte svårt.
Fortsätt läsa ”Det är som om det spelas upp en film från andra världskriget mitt i Kärrtorps centrum” →

Ida:
”Vi stod och småpratade och halvfrös när gruppen av nazister blev synlig cirka femtio meter bort. När vi efter ett par sekunder förstod att det hela inte var ett smaklöst skämt fick vi i det närmaste panik. Det var svårt att genast bestämma sig för åt vilket håll man skulle kunna fly då de utvägar som fanns var näst intill blockerade av andra rädda demonstranter.  Dessutom visste man inte om det stod andra nazister runt hörnen och lurade så varje flyktväg kändes som en chansning. Men kvar på torget kunde man inte vara.

Sedan ville man dessutom veta var ens nära och kära befann sig innan man flydde torget, detta för att dra med dem bort från torget.  När vi tog oss bort från torget hade nazisternas attack fördröjts av en grupp som gick dem till mötes. Utan den gruppen (som jag tänker egentligen borde ha utgjorts av polisen) hade nazisterna gått ostört rakt in på torget.
Fortsätt läsa ”När vi efter ett par sekunder förstod att det hela inte var ett smaklöst skämt fick vi panik” →

Sandra:
”Jag gick till torget  den 15/12 tillsammans med sambo och åttaårig bonusson för att visa att vi tror på en värld där alla är lika mycket värda, oavsett hudfärg eller kön på den man älskar. Vi ville visa åttaåringen att det är viktigt att stå för det man tycker, och säga ifrån när något är fel.
Fortsätt läsa ”Sen började stenar och flaskor vina i luften och vi tog åttaåringen och sprang för livet” →

Jenny:
”Jag bor 10 minuters promenad från Kärrtorps centrum tillsammans med min partner. Vi promenerade till demonstrationen tillsammans den här morgonen. I solen pratade vi i förbigående om huruvida några nassar kunde ha irriterat sig så mycket på den anti-rasistiska samlingen att de skulle dyka upp. När vi kom fram till torget skrattade vi nästan åt oss själva och kände oss paranoida – lite skadade av att under flera år ha deltagit aktivt i anti-fascistisk och anti-rasistisk kamp. Torget var fullt av rullatorer, barnvagnar och hundar. Av människor i alla åldrar, vanliga familjer som inte såg ut att någonsin ha gått i en demonstration förut. Jag tänkte att en sån här familjesammankomst med så mycket barn och andra sårbara människor aldrig kunde bli föremål för aktivt motstånd, ens från en så galen grupp som SMR.
Fortsätt läsa ”Det är ett jävla övergrepp att kritisera hur vi som blev angripna försökte hantera den farliga otäcka overkliga situation vi befann oss i” →

Eric:
”Jag skulle möta min farbror och minsta kusin. Jag var lite sen hemifrån och missade en tunnelbana. På tunnelbanan lyssnade jag på musik och tänkte på att det är skönt att det finns folk som säger ifrån. När jag gick av tunnelbanan reagerade jag på att låten jag hört många gånger förut lät helt annorlunda och jag tänkte att det omöjligen kan vara en familjedemonstration som spårat ur.
Fortsätt läsa ”Jag skulle möta min farbror och minsta kusin” →

Nils:
”Jag var med min flickvän och mamma, men hade också träffat en hel del bekanta. Vi stod utanför teater reflex när vi hör hur folk börjar ropa. Över folkmängden ser jag hur en grupp människor kommer från vägen vid busstorget. När de närmar sig ser jag att de är beväpnade och samtidigt märker jag hur folk omkring oss börjar bli väldigt rädda. Någon skriker att man måste få bort barnen från platsen och de flesta familjer och dylikt flyr från platsen.
Fortsätt läsa ”Polisen springer in men är alldeles för få för att göra något” →

Lovisa:
”Det var som ett krig, och jag var inte alls beredd. Jag vet att jag är naiv men jag var helt oförberedd på en planerad, väpnad attack när min närförort samlat ihop till en liten, fredlig, stillastående manifestation i juletid mot rasism. Det kom ganska många! Och det var vi glada för. Men när tal och sång plötsligt avbröts av skrik och stenkastning reagerade vi instinktivt; skydda barnen, håll ihop, dokumentera galenskapen och kör bort dem från våra säkra platser. ”Inga rasister på våra gator!” skallade genom Kärrtorp den 15/12-2013. För en del en välbekant ramsa, andra skrek den för första gången. Tillsammans; gamla och unga, rädda och förbannade motade vi ut nazisterna i skogen.

Men de stannade inte där. Efter 8 mars möttes vi av rapporter om att sex personer blivit attackerade och knivskurna i Malmö efter att de deltagit i en årlig demonstration på internationella kvinnodagen.
Fortsätt läsa ”Inga rasister på våra gator! kommer att vara mina ledord för 2014” →